Hjärnan eller hjärtat

Vad ska vi göra med vårt tvivel och ambivalens?

Vi är ofta präglade av inre dualism - manligt/kvinnligt, hjärna/hjärta, göra/vara, extrovert/introvert, tanke/känsla, kropp/själ, mänskligt/gudomligt.

I Bibeln säger Matteus: ” Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.”

Så länge man är en sökare, känner man ofta ambivalens och tvivel. När man har blivit en finnare präglar det både tanken och känslan, både görandet och varandet. Den inre dualismen har ersatts av att man omfamnar ”motpoler”, klyftan mellan hjärna och hjärta har slutits, en ny inre visshet har vuxit fram.

I En kurs i kärlek (EKIK) kallas detta inre tillstånd ”helhjärtadhet”.

”Uppriktighet är synonymt med helhjärtadhet – ett begrepp som du inte förstår, för det är bortom alla begrepp. Men nu börjar vi integrera vad du har lärt dig allt eftersom vi närmar oss helheten. Det första steget mot helhet är endast att förstå detta: hjärta och sinne är inte åtskilda. Ett förenat sinne och hjärta är ett helt hjärta, eller helhjärtadhet. Då kanske du frågar dig varför den här kursen har behandlat dem som separata delar av dig. Det är helt enkelt för att det är så du ser dem, och för att det har låtit mig inrikta mig på de olika funktioner som du har givit dem.

Det som är detsamma kan inte ha olika funktioner. Och nu måste ditt sinne och ditt hjärta arbeta tillsammans i den enhetliga funktion som vi har fastställt – att återlämna din identitet i Guds skapelse till dig.”

Jesus berättar i EKIK hur hans undervisning fokuserar på att hela sinnets splittring:

”Det kan inte komma som någon överraskning för dig att ditt sinne har styrt över ditt hjärta. Vad den här kursen har försökt göra hittills är att kortvarigt rikta om din orientering från sinnet till hjärtat. Detta är ett första steg mot det som nu kommer att se ut som ett försök att bringa två separata saker i jämvikt, men som egentligen är ett försök att förena dessa, som du endast varseblivit som separata. Om hjärtat är centrum i ditt Själv, var är då sinnet? Centrum är ingenting annat än den källa i vilken alla existerar som ett enda sinne. Att säga detta till dig innan vi lösgjorde en del av dina uppfattningar om sinnets överlägsenhet skulle emellertid ha varit dåraktigt. Det enda sinnet är inte så som du har varseblivit ditt sinne. Det enda sinnet är ingenting annat än ett sinne där kärlek råder, och där sinne och hjärta är ett. Vi kommer fortsättningsvis att kalla detta helhjärtadhet i stället för sinne eller hjärta.”

Jesus beskriver i EKIK resultatet av helhjärtadheten, hur denna innebär en inre visshet, en ny känsla av säkerhet:

” Bitterhet och osäkerhet har ersatts av hopp. Hopp är det tillstånd som den invigda befinner sig i, hon som nyss har kommit till insikt om att hon hör hemma i omfamningen. Det är det svar som säger till allt som du just har läst: ’Åh, om det bara vore sant. Om det bara kunde vara sant’. Lägg märke till den totala förändringen i dessa ’om bara’ jämfört med dem som vi har talat om tidigare – rädslans ’om bara’. Om du lägger hälften så mycket tro på dessa ’om bara’ som på rädslans, kommer all den säkerhet jag har berättat om, att bli din.”

Tack goda Gud

 

Gud är förstås varken man eller kvinna, men omfattar ändå både det maskulina och det feminina. I världen kommer kvinnors kraft och kvinnors sätt att veta alltmer i förgrunden. Sker kanske detta också i det andliga?

”Vi går nu in i slutstadiet av vad som kan förverkligas genom fullbordan av Jesu väg och början på fullbordan av Marias väg. Detta slutstadium för fullbordan av Jesu väg är det stadium där vi interagerar med världen, det är miraklernas tid, slutet på det gamla och början på det nya.”
(En kurs i kärlek, EKIK)

Vad menas med Jesu väg och Marias väg?

I EKIK beskrivs det så här:

”Jesu väg representerade fullskalig interaktion med världen, och demonstrerade myten om dualiteten, formens död, andens uppståndelse. Marias väg representerade inkarnation genom relation och demonstrerade föreningens sanning, formens födelse och kroppens uppstigning. … Marias väg var skapandets väg, vilket var en representation och en förberedelse för dem som ville närma sig Kristus-medvetandet genom relation. … Båda vägarna var nödvändiga.”

Det faktum att Jesus var man kan ha bidragit till att Jesu väg historiskt, exempelvis i Bibeln, har lyfts fram som det levnadsexempel vi ”ska” följa. Många har också gjort det, med goda resultat. Men många, framför allt män, har missförstått Jesu ursprungliga kärleksbudskap. De har då ofta förvanskat det, till och med missbrukat det, med fruktansvärda följder.

Många kvinnor har i tysthet följt Marias väg, medvetet eller omedvetet, och detta har bidragit mer än många förstår till mänsklighetens psykologiska och andliga utveckling under de gångna två tusen åren. Kunskapen om detta har funnits, men aktivt förträngts av män i maktpositioner. (Läs om detta i ”Guds olydiga revben”, en bok som för mig var en riktig ögonöppnare. Läs min recension.)

Jesus säger i EKIK att båda vägarna är nödvändiga, men säger också att Jesu väg kommer att nå sin fullbordan i vår tid, att alla till slut kommer att följa Marias väg, både män och kvinnor.

Vad innebär nu detta? I EKIK beskrivs det så här:

”Den ena vägen innebär att vara aktiv. Den andra vägen innebär att vara receptiv. Vägarna är likväl inte mer åtskilda än Jesus var från Maria – eller någon mor är från sitt barn. Vägarna är snarare komplementära och symbiotiska.  … Maria representerar den relation som sker i det inre, Jesus den relation som sker med världen. Likaledes gör var och en av er. Dessa två vägar representerar också Gud och Kristus-medvetandet, utsträckandet av Gud. Gud är allting i himlen och på jorden och Gud finns i allting i himlen och på jorden. Således representerar Gud världen utanför. Kristus-medvetandet är Gud inom dig, din särskilda manifestation av Gud och relation med den Guden i ditt inre.”

Jesus berättar i EKIK om sin uppenbarelse:

”Medan jag inväntade min död blev jag förunnad gåvan av att veta vad som skulle ske genom min uppståndelse. Detta försökte jag vidarebefordra i de enklaste ordalag. Jag försökte förmedla att eftersom jag skulle dö och uppstå i en ny form, skulle även ni det; att denna nya form skulle finnas inom er; att ni skulle bli Kristi Kropp och att givande och mottagande skulle vara fullbordat.

Ni är Kristi Kropp.

Vad kommer det att innebära att få till stånd föreningen mellan det manliga och kvinnliga, mellan tanke och handling, mellan inspiration och manifestation? Det kommer att innebära förening och en tid av mirakler. Det kommer att innebära att ni är Kristi levande Kropp.

Detta sker redan, i den vidaste av bemärkelser. Allt eftersom egot har blivit hotat och tillåtit en annalkande inre vägledning, har både män och kvinnor börjat arbeta med de delar av sig själva som egot har minst kontroll över. För män har detta oftast inneburit att vända sig bort från den intellektuella världen, som styrdes av egot, till känslornas värld. För kvinnor har detta oftast inneburit att vända sig bort från känslornas värld där deras egon var förhärskande, till det intellektuella. Denna instinktiva vändning till det motsatta har, genom den heliga andens medling, kommit att tjäna er. När ni vänt er inåt snarare än utåt för att finna vad ni behöver för att befria er från egots herravälde, har ni vänt er mot helheten. På samma sätt som omfamningen av både de manliga och kvinnliga egenskaperna inom er leder till en sammanslagning av dessa och till att en helhet uppnås, på samma sätt uppstår sedan en helhet mellan tanke och handling, inspiration och manifestation.”

Gud ÄR

När Moses frågade den brinnande busken sade Gud: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (Bibel 2000)

Andra bibelöversättningar säger ”Jag är att jag är”, ”Jag är det som är”. Originaltexten är svårtolkad.

Min tolkning är att Gud Är, överallt, här och nu, i mig och i alla och i allt. Han finns inte ”någon annan stans”. Etthet råder.

En dualistisk grundsyn har i årtusenden präglat religioner såväl som vetenskap. Men den senare, framför allt den kvantfysikaliska grenen, börjar nu öppna sig mot en monistisk syn på tillvaron – allt och alla hänger samman, allt äger ett inbördes beroende. Är vi villiga att vara öppna för en monistisk teologi?

Så här förklarar Jesus ”Jag Är” i En kurs i kärlek:

”Skillnaden mellan dig och mig är att jag i mitt vara är Gud och även den kärlek som är. Det är därför jag är allt och intet, den Gud som är full av egenskaper och den kärlek som saknar egenskaper. Det är därför det med rätta kan sägas att Gud är kärleken och att kärleken är Gud. Men jag är också en utsträckning av kärleken, precis som du är. Detta är det enda som Jag Är innebär. Det finns inget Jag Är förutom genom kärlekens utsträckande. Hur utsträcker sig kärleken? Genom relationer. Endast i min relation till dig är jag Gud. Endast i din relation till mig är du vem du i sanning är.” 

”Ditt vara här är inte meningslöst eller utan syfte. Ditt vara är i sig hela syftet, all ära, all härlighet. Det finns inget vara utom varat. Det finns inget vara levande och vara död, vara mänsklig eller vara gudomlig. Det finns bara vara. Varat är. Men varat, liksom kärleken, är i relation. Således är ditt syfte här att börja veta genom relation, snarare än att finna mening. Det är när du börjar veta genom relation som du börjar känna ditt Själv.”

”Den person som känner, verkligen känner, den enklaste sanningen om sitt Sanna Självs identitet lever inte längre i ett dualistiskt förhållande med Gud, utan i ett monistiskt tillstånd med honom.”

Inre Frid

 
Många ser lycka som ett mål att sträva efter. Men, lycka är en känsla i stunden, en som kan ha uppstått för att ett viktigt behov man har möts. Frid, däremot är ett känslotillstånd, som kan finnas hela tiden.

Jag tror munkkollegan på bilden har fel - man kan uppnå inre frid och behålla denna frid även om det bubblar i magen…

Men hur uppnår man inre frid?

De flesta världsreligionerna är ganska överens om att det finns en väg: förlåtelsens och kärlekens väg.

I En kurs i mirakler och En kurs i kärlek framhålls att denna väg behöver aktivt väljas, i varje situation som väcker tankar om dömande och avståndstagande.

”Hur kan jag övertyga dig om att frid är det som du vill ha när du inte vet vad frid är? De som en gång dyrkade guldkalvar gjorde det därför att de inte kände till något annat val. En kärlekens Gud var en lika främmande föreställning för dem som ett liv i fullkomlig frid är för dig nu. … Hur kan jag göra friden attraktiv för dig som inte känner den? Bibeln säger: ’Solen skiner och regnet faller över ond som god.’ Varför tror du då att frid är evigt solsken? Frid är endast njutningen av regn och solsken, natt såväl som dag. Om du låter bli att avkunna en dom över den, lyser friden över allt du ser och över varje situation du möter. Även situationer är relationer. När friden kommer in i dina relationer, är även situationerna vad de är avsedda att vara och betraktas i himlens heliga ljus. Situationerna ställer inte längre den ena mot den andra och gör det omöjligt för någon att uppnå vad den vill uppnå. Utmaningen nu ligger i skapande snarare än i fullbordan. Med frid uppnås fullbordan på det enda område där det är meningsfullt att önska den. Med din fullbordan kommer friheten och utmaningen i att skapa. Skapande blir den nya frontlinjen, uppgiften för dem som är alltför unga för att slå sig till ro, fortfarande alltför intresserade av livet för att välkomna dödens frid. De som inte kunde förändra världen ett dugg genom sina ständiga ansträngningar, skapar i frid världen på nytt.”

(En kurs i kärlek)

 Inre frid beror på valet mellan att låta kärlek styra ens tankar och handlingar, eller att låta rädslan göra det. Men oftast sker valet undermedvetet, instinktivt, ”på autopilot”. Ett sätt att medvetandegöra sina inre val är att i varje situation observera sig själv, utan att döma - observera tankemönster, känslor, hur kroppen känns. Om dessa ger en positiv energi, är man förmodligen på rätt väg. Om de dränerar en på energi, kan man vara på fel väg.

Följande bild visar hur olika sinnestillstånd antingen ger eller dränerar en på energi. Sinnestillståndet ”sällhet” innebär känslotillståndet frid. ”Vattendelaren” går bestickande nog mellan mod och högmod.

Längst ned i ovanstående bild åskådliggörs en underliggande konflikt - mellan längtan efter enhet, med andra och med Gud, och längtan efter att som ego vara oberoende och ”fri”. Kärlek leder till enhet, rädsla skapade egot.

De olika nivåerna i sinnestillstånd är kopplade till typiska tankeprocesser, till självbild och till vilken Gudsbild man har. Att i olika livssituationer observera sig själv med avseende på dessa kan vara ett bra sätt att hålla koll på var på vägen mot Inre Frid man befinner sig för tillfället. Följande bild kan ge ledtrådar i denna självobservation:

Läs mer om hur du kan lära dig att släppa känslotillstånden i undre halvan i bilden ovan:

https://psykosyntesforum.se/Svensk/kurser_befria.htm

Helvetet

Helvetet existerar inte, annat än i mitt sinne. Det är ett ”fängelse” som jag har byggt och sedan spärrat in mig i, för att sona mina ”synder”.

Synd existerar inte, annat än i mitt sinne. Det är den ”dom” jag utfärdat mot mig själv, för misstag jag har tycker mig ha begått. Misstag som kan ha fått förskräckliga konsekvenser, misstag som jag kanske behöver försonas med att jag har begått, som jag kanske kan rätta till eller åtminstone be berörda om förlåtelse för.

En kurs i mirakler och En kurs i kärlek säger att jag inte behöver blidka Gud, inte behöver försonas med Gud och erkänna mina ”synder”. Det jag behöver göra är att acceptera det faktum att Guds förlåtelse inte behövs, eftersom Han inte ser ”synden”. Jag behöver acceptera det som dessa böcker kallar ”Soningen” för egen del. När jag gör det, kommer jag att finna mitt Sanna Själv, och jag kommer att finna Gud.

”Att sträva efter att vara det som du aldrig kan vara är det helvete som du har skapat.”

”Den här världen skapades genom ditt val, och en ny värld kan skapas genom ett nytt val. Men du måste inse att detta är det enda som finns. Kärlek eller brist på kärlek. Kärlek är det enda som är verkligt. Att välja kärlek är att välja himmelriket. Valet av rädsla är helvetet.”

”Att vara villig att bli förlåten är förebud om soningen, det tillstånd i vilket du låter dina misstag bli rättade åt dig. Dessa misstag är inte de synder du anklagar dig själv för, utan endast dina felaktiga varseblivningar. Rättelse, eller soning, återför dig till ditt naturliga tillstånd där sant seende råder och misstag och synd försvinner.”

”Jag säger dig sanningsenligt att till dess att du lever som vem du är och gör vad du älskar att göra är du i ett fängelse. Du är lika mycket ansvarig för detta fängelse som för de faktiska system som utvecklades när form och gestalt gavs åt det som du fruktar och det som du tror kommer att skydda dig.”

(En kurs i kärlek) 

En berättelse att spegla sig i:

En samurajkrigare kommer ridande på vägen där en munk sitter och mediterar. Han stannar upp och ropar: ”Gamle man, jag vill att du skall lära mig om himmel och helvete”. Munken fortsätter att meditera i tystnad och samurajen blir mer och mer irriterad.

”Hur kan jag lära dig om himmel och helvete, du som är obildad, ovårdad, barbarisk. Du som mördar folk och bär på ett blodigt svärd…” svarar munken så småningom. Samurajen blir blixtarg, höjer sitt svärd för att skilja munkens huvud från hans kropp då munken noga tittar på honom och säger: ”Nu är du i helvetet!”

Samurajen hejdar sig, inser vad han håller på att göra, han sänker sitt svärd och tårarna börjar trilla ner för kinderna, varpå munken säger: ”Nu är du i himlen…”

Så långt ifrån och så nära är det som rädsla och kärlek finns i våra liv och i vår värld.