Närvaro och gemenskap

När våra barn fortfarande bodde hemma, åtminstone när de var små, bad vi bordsbön varje middag. Eftersom min fru är isländska, bad vi den hon hade med sig från sin barndom:

”þú Guđ sem fæðir fugla smá, fyrir oss munt einnig sjá. Fyrir gleði og daglegt brauđ, vér þökkum þér, ó Guđ. Amen.”

(”Du Gud som föder fåglar små, för oss du sörjer likaså. För hälsa, glädje och dagligt bröd, vi tackar dig, o Gud. Amen.”)

Att be tillsammans är ett exempel på att vara närvarande i en gemenskap, att vara i relation. I vår uppkopplade tid har vi förlorat bägge - en stor del av den tid som vi skulle kunna ägna åt våra verkliga relationer, i närvaro och gemenskap, ägnar vi nu i stället åt att vara frånvarande, uppslukade i virtuella relationer.

Äkta relation är när man har äkta kontakt, själ till själ, hjärta till hjärta. Det är att förena sig, att helt vara i gemenskap, att helt och hållet vara sig själv och uttrycka sig själv inför en annan eller inför andra.

”Vem du än möter, kom ihåg att det är ett heligt möte. Som du ser honom, kommer du att se dig själv. Som du behandlar honom, kommer du att behandla dig själv. Som du tänker om honom, kommer du att tänka om dig själv. Glöm aldrig detta, för i honom kommer du att finna dig själv eller förlora dig själv.”

(En kurs i mirakler)

”Förening är omöjligt utan Gud. Gud är förening. Är inte detta som att säga att Gud är kärlek? Kärlek är omöjligt utan förening. Detsamma är sant vad gäller relation. Gud skapar all relation. När du tänker på relation, tänker du på den ena relationen och sedan på den andra. Den som du delar med den ena eller den andra vännen, med man eller hustru, med barn eller arbetsgivare eller förälder. När du tänker i dessa specifika termer går du miste om meningen med den heliga relationen. Relation i sig är heligt.”

(En kurs i kärlek) 

Gaia

Älskar vi verkligen Moder Jord?

I vår rädsla för att lida brist på något har vi fått tunnelseende, och ser inte, eller vill inte se, vad vi håller på med.

Vi är en del av naturen, och naturen är ett uttryck för Skapelsen. I Skapelsen råder Guds lagar, som präglas av balans, samarbete och överflöd. Vi har i den nya geologiska tidsåldern antropocen ("människans tidsålder"), som pågått i drygt två hundra år, helt lyckats ersätta Guds lagar med egots lagar.

Balans, samarbete och överflöd kommer naturligt ur ren kärlek och tillit. Kärlek till var och en av våra bröder och systrar, både av mänsklig natur och de som tillhör andra arter. Kärlek till livet, till allt som lever, till vår Moder Jord som är den levande organismen Gaia.

Tiden håller på att rinna ut, men det finns fortfarande tid att rädda vårt Gudomliga arv. För att detta ska ske måste vi börja med att släppa rädslor och misstänksamhet, och hitta tillbaka till vårt Sanna Själv. I vårt inre, i våra hjärtan, kan vi finna kärleken och förtröstan. Ur detta kan ett nytt globalt samarbete födas, och detta kommer att leda till mirakler!

” Mirakler är uttryck för kärlek. Du skulle kunna tänka på dem som samarbetshandlingar. Helighet kan inte hållas instängd och det ligger inte inom din makt att begränsa den. Att känna heligheten i omfamningen är att frigöra dess makt. Även om uttryck och handling inte är detsamma, är det av största vikt att förstå deras relation till varandra.

Uttrycken för kärlek är lika oräkneliga som stjärnorna i universum, lika välgörande som skönhet, lika mångfacetterade som jordens ädelstenar. Jag säger än en gång att sammahet inte är att vara dömd till medelmåttighet och likformighet. Du är ett unikt uttryck för samma kärlek som existerar i hela skapelsen. Därför är ditt uttryck för kärlek lika unikt som ditt Själv. Det är i samarbetet mellan unika uttryck för kärlek som skapelsen fortsätter och mirakler blir naturliga företeelser.

Detta samarbete är naturligt när rädslan har avvisats. Du har länge omfamnat rädslan och avvisat kärleken. Nu är det omvända sant. Denna totala omkastning av sanningen har förändrat naturen på ditt universum och de lagar det styrs av. Rädslans lagar var lagar om kamp, gränser, fara och stridslystnad. Kärlekens lagar är lagar om frid, överflöd, trygghet och samarbete. Dina handlingar och resultaten av dina handlingar i ett kärleksfullt universum kommer naturligtvis att vara annorlunda än dina handlingar och resultaten av dina handlingar i ett universum fyllt av rädsla. Du fastställer universums lagar när du väljer rädsla. Lagarna i kärlekens universum är av Gud givna.

Att acceptera din sanna makt är att genom din fria vilja acceptera din gudagivna auktoritet. När jag bönföll min fader och sade ’De vet inte vad de gör’ gav jag uttryck för att naturen hos mina bröder och systrar var en följd av rädsla. Att acceptera din makt och din gudagivna auktoritet är att veta vad du gör. Låt rädslan avlägsnas från detta område i dina tankar, så att du kan se tillämpningen av ett agerande i samverkan med andra. Så länge du tvivlar på din egen förmåga att veta vad du gör, kan du inte vara helt och hållet samarbetsvillig.

Resten av universum, som existerar i ett tillstånd av fri vilja, medkänsla och i avsaknad av rädsla, vet vad det gör. Det finns inga motsatta krafter som inte gått med på att vara motsatta krafter. Inga atomer slåss mot varandra. Inga molekyler tävlar om makten. Universum är en dans av samverkan. Du är endast inbjuden att åter ansluta dig till dansen.

Omfamningen har återfört dig till samklang med hjärtats puls, musiken till dansen. Du har inte vetat vad du gör eller vad du ska göra, endast på grund av rädsla, endast för att du inte varit i samklang med det gemensamma hjärtats puls. Världen, universum, är din partner – och först nu hör du den musik som skänker grace åt alla dina rörelser, alla dina handlingar, alla dina uttryck av kärlek. Även om detta kan tyckas vara bildligt tal är det inte det. Lyssna, så kommer du att höra. När du hör kan du inte låta bli att fröjda dig i dansen.”

(En kurs i kärlek, K:20.29)

Vår förlorade själ

Varför ser man sitt liv som summan av olika delar, som arbetsliv, privatliv, kärleksliv, andligt liv?

Ens varseblivning av ”verkligheten” är ett resultat av uppfostran, kulturell prägling, betingning. Den har gjort oss fragmenterade, t.o.m. personligheten är uppdelad i olika delpersonligheter, roller, ansvarsområden, intressen. Man har en ”materiell” sida och en, hos många helt omedveten, ”andlig” sida, men den första har nästan alltid högst prioritet. Den andra får eventuellt tid när allt annat är klart.

Denna fragmentering har gjort att många har tappat kontakten med sin själ, och detta är förmodligen den egentliga orsaken till otillfredsställelse, stress, psykisk ohälsa, konflikter, en ständig jakt på ”meningen med livet”.

När man är HEL, när man har EN personlighet, när man är NÄRVARANDE i allt som händer, både i den yttre verkligheten och i ens inre, både ”fysiskt”, ”psykiskt”, och ”andligt”, och har en RELATION med allt - då lever man fullt ut. Att LEVA och UPPLEVA livet fullt ut skapar den MENING man söker.

Det syfte Jesus ger En kurs i kärlek är att kursen ska hjälpa ”eleven” finna sitt Sanna Själv, sin sanna identitet som Guds son eller Guds dotter.

Han observerar:

”Varje utmaning du söker är bara en uppmaning att söka nästa. Och var och en av dem kommer för att ersätta den gamla med hopp om att det är denna som ska gälla – och ett lika stort hopp om att det inte är det. En framgång är blott en liten död som du måste skynda dig bort ifrån, dit där utmaningen av en ny framgång och ett nytt existensberättigande väntar dig. Lyckans morot som du håller framför dig, är snabbt uppäten när du väl fått tag i den och livet förtär sig självt än en gång. På samma sätt som du äter för att stilla din hunger bara för att bli hungrig igen, behöver resten av ditt liv detta ständiga underhåll för att hålla kvar den verklighet som du har givit det. ’Kämpa för att lyckas och lyckas för att kämpa ännu en dag’ är det liv du har gjort och det liv du är rädd att himmelriket skulle ersätta. Att släppa idén om att det är här meningen finns, fullbordan uppnås, lyckan föds ur sorgen, betraktas som att ge upp.”

Jesus uppmanar oss:

”Kära broder och syster i Kristus, jag hör dina protester och de skäl som du upplever måste hindra dig från det accepterande som jag kallar dig till. Men när du till fullo accepterar att din rätt till ditt arv, din rätt att vara vem du är och ditt åtagande gentemot det nya förbundet, är ett och samma, kommer dessa skäl att försvinna. Alla de olika skäl du skulle anföra blir vad de är – ett skäl, samma skäl – och då kommer du att förstå att det som är ett varken är samma eller olika. Du kommer att förstå att det finns ett svar, ett svar som är olika för alla och ändå samma för alla. Det svaret är accepterandet av ditt Själv. Det svaret är accepterandet av ditt nya du.” 

Kan teologi säga något om tro?

Kan teologi säga något om tro?

Teologi betydde ursprungligen ”Läran om Gud”, men är numera synonymt med ”religionsvetenskap”, dvs vetenskapen om olika religioner och deras spridning, påverkan, dogmer, etc. En ganska vanlig uppfattning utanför de vetenskapliga kretsarna är dock att teologin kan säga något om tron i sig.

För mig känns detta som en sammanblandning av nivåer - den andliga verkligheten och den materiella, fysiska verkligheten. Min personliga tro är att den första omfattar den andra. Försöker man utifrån den fysiska verkligheten säga något om den andliga verkligheten blir det förvirrat. Som sämst blir det utsagor om ”rätt” tro och ”fel” tro. Som bäst kan det bli ”den meningsfulla paradoxen”, som exempelvis uttrycket tre-enigheten.

Den här bilden representerar ett försök att illustrera detta:

Observera! Denna bild representerar åter ett försök att säga något om det andliga utifrån den fysiska verkligheten. På min hemsida psykosyntesforum.se varnar jag för detta på flera ställen med följande ”stämpel”:

(Klicka på den för att komma till en förklaring.)

Men, det bilden försöker att antyda är att ”Tanken” kan inte säga något om ”Anden”, och att ”Kroppen” kan inte säga något om ”Tanken” - det finns ingen heldragen pil mellan dessa nivåer. Det finns dock en streckad pil - man kan på tankens nivå ändå bli medveten om en andlig sfär, och kroppen påverkas starkt av tanken, och av anden.

Så kan vi sanningsenligt säga något om tro då? Är detta omöjligt?

Ja, om vi med ”säga” menar ord, är det förmodligen omöjligt - det andliga är bortom orden. Men om vi med ”säga” menar ”kommunicera”, är det möjligt. När vi går in i relation med någon kan vi dela andliga upplevelser. När vi går in i relation med naturen kan vi uppleva Guds närvaro. När vi går in i relation med ett konstverk kan vi uppleva det som finns ”inuti” konstnären, vad hans eller hennes ”själ” försöker att förmedla.

 

En kurs i mirakler säger:

”En universell teologi är omöjlig, men en universell upp­levelse är inte endast möjlig utan nödvändig.”

 

En kurs i kärlek beskriver ”Tänkandet” och dess begränsning så här:

”Tänkandet, så som du känner det, är en aspekt av dualiteten. Det kan inte vara på annat sätt i ert separerade tillstånd. Du måste tänka i termer av ’jag och de’, ’död och liv’, ’gott och ont’. Detta är tänkande. Tänkande sker med hjälp av ord, och ord separerar. Det är endast genom att kombinera sinne och hjärta, med inriktning på att låta hjärtat visa vägen, som kärleken kan kombineras med tänkandet på ett sådant sätt att den faktiskt transcenderar tänkandet så som du känner det. Denna transcendens är en funktion av helhjärtadhet.

Det är i själva verket därför som de största tänkarna inte har kunnat lösa gåtan, mysteriet, med det gudomliga, och därför som de drar slutsatsen att det är omöjligt att känna Gud. Det är möjligt att känna Gud inifrån själva mysteriet med icke-dualiteten. Det skulle vara omöjligt för dig att vara en varelse som kan längta efter kunskap om sin skapare, utan att denna kunskap är tillgänglig. …

Filosofi tillämpar tänkande på mysteriet och det är därför filosofi blir ett sådant virrvarr av ord. Det är svårt för dig att acceptera att vad du allra mest behöver veta, eller känna, kan du inte nå fram till genom samma metoder som du har använt för att veta någonting om andra saker.”