Medvetandets skapelse

Universum som resultat av medvetandet:
Skapelsen och de Kosmologiska Konstanterna.

Jag har just läst klart Om tidens uppkomst av Thomas Hertog (utgiven 231106 av förlaget Fri Tanke), och denna text är min reflektion över de nya, i mitt tycke banbrytande, idéerna om universums uppkomst som Thomas presenterar.

När vetenskapen talar om universums finjustering, menar man oftast den märkliga finjusteringen av fysikens fundamentala lagar som lett till att universum har exakt rätt förutsättningar för att kunna skapa och underhålla liv. Den matematiska sannolikheten att samtliga kritiska kosmologiska konstanter alla fått sina optimala värden är mycket nära noll. I sin artikel ”Gud, design och finjustering”, ger fysikern Robin Collins följande bild:

“Jag använder ofta liknelsen om astronauter som landar på Mars och där finner en innesluten biosfär, ungefär som den som byggdes i Arizona några år sedan. På en kontrollpanel kan de konstatera att alla inställningar har satts för att vara perfekta för att upprätthålla liv. Syrehalten är perfekt, temperaturen är tjugo grader, luftfuktigheten är femtio procent; där finns ett system för att rena luften; där finns system för att producera föda, energi och för att ta hand om avfalls­produkter. Varje inställningsratt har en vid skala för olika inställningar, och de kan vetenskapligt fastslå att om man ändrar en av dem bara ytterst lite, kommer miljön inne i biosfären bli helt instabil och fortsatt liv blir omöjligt. Vilka slutsatser skulle vi dra, om vi var dessa astronauter och hade funnit denna struktur? Skulle vi överväga att den tillkommit av ren slump, av sig själv? Säkert inte. I stället, skulle vi nog bli överens om att den skapats av en intelligent varelse. Varför skulle vi dra denna slutsats? För att en intelligent designer verkar vara den enda troliga förklaringen för att en sådan struktur skulle kunna existera.”

Vetenskapen har mer och mer funnit att universum liknar den här “biosfären”, som Collins talar om. Alltsedan 1960-talet har vetenskapsmän funnit att i stort sett allt som handlar om universums grundläggande struktur är finjusterat på en knivsegg för att liv ska vara möjligt. Att tänka sig att till­fällig­heter skulle ha gjort detta är alltför osannolikt för att tillskriva det till slumpen, eller för att säga att det inte behöver förklaras. ”Inställnings­rattarna” är alltför precist inställda för att kunna ha hamnat där av ren slump. Någon, som fysikern Fred Hoyle uttryckte det, ”har apat sig med fysiken.”

Följande tankeväckande exempel kan nämnas:

1.   Om styrkan i den ursprungliga explosionen i Big Bang hade skilt 1.0 av 10⁶⁰, hade universum antingen snabbt ha kollapsat in i sig själv igen, eller expanderat alltför snabbt för att stjärnor skulle kunna uppkomma.
(1.0 av 10⁶⁰ är likvärdigt med att skjuta en gevärskula mot en måltavla med en diameter på 3 cm placerad på andra sidan av det observerbara universumet, tjugo miljarder ljusår bort, och träffa.)

2.   Beräkningar har visat att om den starka nukleära kraften, den som håller ihop protoner och neutroner i atomkärnan, hade varit 5 % större eller mindre, hade liv varit omöjligt.

3.   Beräkningar har visat att om gravitationskonstanten skilt sig mer än 1.0 på 10⁴⁰, hade stjärnor som kan skapa planeter, som Solen, inte existerat. Detta hade sannolikt omöjliggjort uppkomsten av liv.

4.   Om neutronen inte haft massan protonens x 1.001, skulle antingen alla protoner ha sönderfallit till neutroner, eller alla neutroner skulle ha sönder­fallit till protoner, och liv hade blivit omöjligt.

5.   När universumet skapades, behövde balansen mellan materia och anti­materia stämma med 1.0 av tio miljarder, för att universum skulle kunna uppkomma.

6.   Många av fysikens lagar kan beskrivas i termer av c, ljushastigheten. Bara en ytterst liten förändring av c skulle förändra alla dessa konstanter, och göra uppkomsten av liv omöjlig.

7.   För att universum ska kunna fortsätta att existera, krävs att vätgas kan omvandlas av kärnreaktioner till helium, och att sju tusendelar av väte­atomens massa då omvandlas till energi. Sänk denna konstant från 0.007 till 0.006 och universum skulle bestå av enbart vätgas. Öka den till 0.008, och vätgas skulle för länge sedan ha tagit slut. I bägge fallen, den minsta ändring, och det universum vi känner skulle inte finnas.

8.   Kvantfysikens förhärskande teori för hur kvarkarna (elementar­partik­larnas byggstenar) är uppbyggda - ”strängteorin” - beskriver hur 9-dimensionella energi-strängar vibrerar på olika sätt. Det finns 10 ⁵⁰⁰ olika sätt för de sex ”dolda” dimensionerna att ”rulla ihop sig”, men bara några enstaka som leder till materia och energi av ett slag som kan utvecklas till liv.

 

Att tro att denna astronomiska finjustering innebär ”Intelligent Design” av universum utfört av en högre makt, är att ansluta sig till det som kallas den starka antropiska principen.

Ett alternativ till den starka antropiska principen är den svaga antropiska principen, som säger att en oändlig räcka åtskilda universa skapas kontinuer­ligt ur kvantmekaniska och slumpmässiga energifluktuationer i ”ur-rum-tiden”, och att då och då råkar något av dessa få ”rätt” inställning av konstanterna, så att dessa universum utvecklar liv, vilket så småningom kan observera ”sitt” universum. En matematisk följd av den svaga antropiska principen är det så kallade multiversum, d.v.s. det finns oändligt många parallella universa. Vi bebor ett av dessa, och efter­som det finns oändligt många, finns säkert exakta kopior av vårt eget, som dessutom innehåller exakta kopior av dig…

Ingendera av dessa två principer är någonsin möjlig att bevisa vetenskapligt, och det är intressant att man kan konstatera att valet mellan dessa två världs­beskriv­ningar är en ren tros-fråga.

Ett tredje alternativ har nyligen föreslagits av Thomas Hertog, i hans bok Om tidens uppkomst. Boken är en samman­ställning av hans och Steven Hawkings intensiva forsknings-samarbete under trettio år (bägge är/var kosmologer och kvantfysiker). Alternativet kallar Thomas Det Evolutionära Universumet. I detta har de fysikaliska konstan­terna genomgått en evolution, som har likheter med utvecklingen av liv på jorden. Alla rådande vetenskapliga teorier och modeller har hittills fastslagit att de kosmologiska konstanterna fick sina bestämda och slutgiltiga värden under de första nanosekunderna under universums tillkomst i Big Bang. Thomas och Stevens nya modell föreslår att de har tillkommit efter hand, i en evolutionär och kvantmekanisk urvalsprocess.

En evolutionär process utmärker sig av att den är omöjlig att förutse mate­matiskt, eftersom den är utfallet av en mycket stor mängd små slumpmässiga förändringar under lång tid, förändringar som i fallet livets evolution har gällt både jord­skorpans stabilitet, klimatet, asteroidkollisioner och slumpmässiga muta­tioner i arvsmassan. I vissa fall har förändringarna samverkat, och nya typer av liv har uppkommit, i andra fall har de lett till att förutsättningar för liv har upphört. Fem massutrotningar har inträffat under jordens existens. (Homo Sapiens har nu orsakat den sjätte, som dessutom är större och snabbare än någon av de tidigare…) En evolutionär process kan bara förstås genom att observera den ”baklänges”, i fallet livets evolution på jorden via arkeologi, paleon­tologi, DNA-analys av fossil, etc.

I fallet universums evolutionära tillblivelse skapar slumpmässiga händelser, kvant­mekaniska fluktuationer tillsammans med (matematiskt) kaotiska fas­över­gångar i det mycket heta och snabbt avsvalnande pre-atomära plasmat, en stor mängd alternativa kvant-tillstånd som råder samtidigt i det svarta hål univer­sum var under sin första explosiva expansion. När ett av dessa kvant-tillstånd så småningom, i planeten jordens fall efter 4,5 miljarder år, leder till liv, och detta liv på olika sätt observerar bakåt i tiden (vilket man gör när man mäter på avlägsna galaxer), så förstärks detta tillstånd och de andra sjunker undan.

Precis som när fysiker mäter en enstaka elektrons position och färdriktning, och genom att använda olika observationsmetoder får den att manifesteras antingen som en partikel eller som en vågrörelse, så har universums kollektiva medvetande ”sett” bara de kombinationer av värdena för de kosmologiska konstanterna som ligger i den specifika evolutionära ”livs-linje” medvetandet befinner sig på, och där­igenom förstärkt den linjen redan i dess startpunkt, och fått den att manifesteras.

Man har i fysikaliska experiment kunnat bevisa att denna kvantmekaniska påverkan är oberoende av tid och rum, d.v.s. ”observatörens” påverkan går så väl framåt som bakåt i tiden och sker omedelbart via ”kvantsammanflätning” även över mycket stora avstånd. (Dessa experiment beskrivs i Thomas bok, med referenser.)

Thomas och Steven analyserade data från Big Bang ”baklänges”, och före­ställde sig att de observerade samma typ av data man får när man observerar svarta hål (som universum visat sig vara fullt av), men att det som de obser­verade liknar ”en videoinspelning av en stjärnas kollaps till ett svart hål” upp­spelad bak­länges. De upptäckte att den banbrytande matematik Steven ursprungligen utvecklat för att analysera och förstå svarta hål kunde användas på data från Big Bang. Den data de använde kom bland annat från rymd­teleskopet Explorer 8, där en finupplöst bild av den 13,77 miljarder år gamla kosmiska bakgrundsstrålningen kunde tas fram 2006 (längst till vänster i bilden nedanför).

Slutsatsen i boken är att den exakt finjusterade, ”probiotiska”, kombinationen av de kosmo­logiska konstanternas värden är resultatet av det kollektiva med­vetan­dets observation och det påföljande urval av just de kvant-tillstånd som tillåter liv att utvecklas och existera. Deras teori liknar den svaga antropiska principen, men man slipper införa en obevisbar och filosofiskt problematisk hypotes som multiversum, utan man kan använda de etablerade modeller och den matematik som utvecklats inom kosmologin och kvantmekaniken och som har brett vetenskapligt stöd.

Idén om det kollektiva medvetandets icke-tidsbundna avståndspåverkan var nog svår för Steven Hawking att acceptera, övertygad ateist som han var, men han före­drog ändå denna slutsats framför den starka antropiska principen, som leder till existensen av en skapande gud, eller den svaga antropiska principen, som leder till multiversum med sina filosofiska orimligheter.

Han hann dock inte före sin död 2018 ställa nästa fråga han borde ha ställt sig – vad är, egentligen, det kollektiva medvetandet för något?

 
 

”Valet att uttrycka Självet i fysisk form var ett val som över­ens­stämde med Guds lagar. Denna över­ensstäm­melse krävde inte att Självet skulle vara separat men Självet behövde ha en observer­bar form och leva i rela­tion med andra som hade observerbara former. Det var så, bara för att kärlekens uttryck skulle kunna skapas och observeras i den fysiska världen.”

”Nu kan er vetenskap bevisa för er relationen mellan observatören och det obser­verade, den verkan som det ena inte kan undgå att ha på det andra. Veten­skapen har fortfarande en lång väg att gå för att genom sina metoder kunna bestämma vad detta säger om den mänskliga naturen, men varje dag närmar den sig en förståelse av alltings enhet och samband med allt.”

(En kurs i kärlek A3:17.1,2)

Som slutord dristar jag mig att revidera René Descartes postulat från 1641 "Cogito, ergo sum" - "Jag tänker, alltså finns jag", ett uttalande som kom att utgöra den filosofiska grunden för det vetenskapliga tänkandet.

Hade han tagit del av Hawkings och Hertogs insikter, hade detta uttalande nog istället varit "Cogito, hac de causa sum" - "Jag tänker, därför finns jag."

Lars Gimstedt
Kvantfysiker och psykosyntesterapeut.
7 december 2023