Syndafallet

 

Blev vi verkligen utkastade från Edens lustgård, Himmelriket, för att vi föll för frestelsen och begick synd?

Syndafallet som begrepp har präglat kristna i alla tider, på djupet – uttrycket ”jag fattig syndig människa” definierar oss som ovärdiga. Vi kan bara hoppas på Guds nåd, att Han förlåter oss vår ”synd” så att vi kan försonas och undgå Hans vrede…

Eller, kan det vara så att vi, som Guds Söner och Döttrar, Ett med Honom, i samråd, i kärlek, och av skaparlust och upptäckarglädje, åt av Kunskapens Träd? Kanske vi / Gud gjorde detta för att uppleva Ettheten på ett nytt sätt, via mångfalden och via relationen till fler än en?

Kunskapen vi fick var bland annat att etthet och differentiering kan existera samtidigt – jag kan vara ett med min broder eller syster, samtidigt som vi är unika varelser med unika personligheter.

Men, i vår upptagenhet av vårt unika jag glömde vi ettheten, och missförstod differentiering som att den betydde separation – vi trodde att vi var separata, från varandra och från Gud. Denna upplevda separation från Gud ledde till en ny känsla – rädsla – och till den felaktiga tanken att vi ”syndat” mot Gud. Denna tanke i sin tur ledde till tanken om Guds straff för denna ”synd”, och i ångest över detta förmodade straff flydde vi från Eden.

En ”saga” om syndafallet finns på min hemsida, i kursen ”Ett psykosyntesperspektiv på En kurs i mirakler” - https://psykosyntesforum.se/Svensk/PsF_0891_EKIM/PsF_0891_EKIM_2.html .

” Medvetandet började som alla känslor och alla tankar, vilka alla var av kärlek eftersom kärlek är allting. Alla känslor och alla tankar av kärlek utsträcktes in i skapelsens paradis. Detta var Edens lustgård, Självet, allt av allt. Oönskade känslor som du försökte utestänga ur Edens lustgård utestängdes inte från medvetandet, utan från din medvetenhet. Detta skapade det separata och oälskade i din varseblivning, och din varseblivning skapade en overklig verklighet av det separata och oälskade, ofta hänvisat till som helvetet eller helvetet på jorden. Kärlek och rädsla existerade samtidigt i likhet med paradis och helvete. Detta blev din värld, som långsamt växte från en värld som huvudsakligen utgjordes av paradis och kärlek, till en värld som huvudsakligen utgjordes av helvete och rädsla, för ju mer som utestängdes från paradiset, desto mer varseblevs som helvetiskt och fruktansvärt. Mindre kärlek utsträcktes. Mera rädsla projicerades.”

(En kurs i kärlek, Dag 16.15)