Omfamningen

Vi män ses kanske ibland som lite tankspridda, inte alltid närvarande, och det kan hända sådant som att ens partner argt utbrister ”Du säger aldrig att du älskar mig!” Ens egen sårade impuls på detta kan då resultera i ett surt ”Men det gör jag visst - senast tre veckor sen, på din födelsedag…”, men om man hejdar sig, går fram till partnern, kramar hen, och säger ”då gör jag det nu”, då kan man få uppleva att hens bitterhet smälter i ett motvilligt leende…

Kärleken behöver inte så många ord. En omfamning kan förmedla den tillräckligt bra, kanske till och med bättre.

Tänk om vi kunde förnimma Guds kärlek på samma enkla sätt?

”Vi lever i kärlekens omfamning likt de ljusskikt som tillsammans formar en regnbåge, odelbara, inåtböjda, i en båglinje över varandra. Kärleken växer inifrån, på samma sätt som ett barn växer i sin moders sköte. Inåt, inåt, in i omfamningen, källan till all begynnelse, kärnan och helheten av allt liv. Helheten existerar obekymrad om vad den ska bli. Den är.

...

Jag lever, och du tror faktiskt detta, annars skulle du inte vara här. Men du tänker inte på mig som levande och föreställer dig inte det. Kristus råder i det rike där jag lever, precis som Kristus var rådande i mig på jorden. I grottan på denna jord där min döda kropp lades, blev jag, av Kristus i mig, återlämnad till omfamningen. De enskilda hjärtslagen hos människan Jesus kunde inte längre höras. Mina hjärtslag var världens hjärtslag.

Föreställ dig en kropp i en grotta, en grotta i jorden, jorden på planeten, planeten i universum. Den ena vaggar den andra. Ingen är overksam. Ingen är död. Alla delar världens hjärtslag och vilar i varandra, i varandras omfamning och i omfamningen av Guds kärlek, Guds skapelse, Guds hjärtslag. Guds hjärtslag är världens ursprung, världens själ, den harmoniska världens ljud, existens utan början och utan slut. En enda omfamning. Allt sammantaget. Inget mindre och inget större ty allt är allt. Ett är ett.

Det finns inte längre någon anledning till utanförskap, inte heller till de känslor av övergivenhet som så många av er har känt. Du är inne i omfamningen där alla sådana sår läks.”

(En kurs i kärlek, K:20.12)