Illusioner

 

Illusioner av Richard Bach dök upp i ett bokhylle-röj hemma, efter 40 år. Boken bidrog starkt till mitt andliga uppvaknande i slutet av 80-talet, och därför läste jag nu nyfiket om den.

Men, 40 år med En kurs i mirakler (EKIM) och 10 år med En kurs i kärlek (EKIK) får mig nu att se den på ett helt annorlunda sätt. 

Illusioner är en nöjsam ”messias-skröna”, väl värd att läsa, men huvudpersonen – en inkarnerad Messias - är egentligen ett ”andevärldens ego”, självcentrerad och ganska cynisk… Rätt ego-trippad, helt enkelt. Den personliga friheten upphöjs till det högsta idealet att sträva efter, Jesu kärleksbudskap lyser med sin frånvaro.

Illusioner vilar på samma grundsyn på tillvaron som Kenneth Wapnick tyvärr hamnade i (Kenneth redigerade EKIM) – den fysiska världen är i sig en illusion och existerar egentligen inte. Detta leder till en dualistisk världsbild, en där det finns en påtaglig risk att man hamnar i ett distanserat, eller till och med cyniskt, synsätt på andras lidande.

 Huvudpersonen i Illusioner hamnar helt tydligt där… (I rättvisans namn måste jag dock framhålla att för Kenneth var kärleksbudskapet centralt, så det finns inga paralleller mellan EKIM och Illusioner i övrigt.)

Denna grundsyn stöds egentligen inte av EKIM, som envist framhåller att vår varseblivning av tillvaron kan styras av negativa övertygelser, rädsla, projektioner, etc, och att felaktig varseblivning kan leda till att vi uppfattar illusioner och ser dem som sanna, i stället för att se med Kristi Sanna Seende.

EKIK är ännu tydligare i att den fysiska tillvaron är en aspekt av Ettheten, och den framhåller ännu tydligare icke-dualismen. EKIK säger samma sak som EKIM, att vår varseblivning av den fysiska tillvaron, när den styrs av rädsla i stället för av kärlek, leder till illusoriskt seende.

Trots dessa invändningar är Illusioner läsvärd och rätt kul, så ladda ned den som pdf eller som epub. Det är bara 150 sidor gles text, så det tar någon timme att läsa den. Mycket nöje!

Rikets hemlighet

 

1986 fick EKIM mig, då övertygad ateist, att tro på Jesus, och att ändra min livsbana.

Några år senare, fick Mika Waltaris roman Rikets hemlighet mig att kunna se Jesus som vän, och min tro djupnade.

Jag återfann den häromdagen i en bokhylla hemma, när jag letade efter en annan bok. När jag bläddrade i den mindes jag vad den hade betytt för mig, nästan fyrtio år tidigare. Jag läser nästan aldrig om en bok, särskilt inte en roman, men det kändes som om den kallade mig att läsa om den.

Boken är en fiktiv berättelse av tiden mellan långfredagen och Kristi Himmelfärdsdagen, Jesu sista fyrtio dagar på jorden. ”Berättaren” är en ung förmögen romare, Marcus, på turistresa i Judéen. Han har aldrig hört talas om Jesus, men av en ren slump hamnar han på Golgata strax efter att han har anlänt till Jerusalem.

Nu har jag läst den igen, och den grep mig lika mycket och lika djupt nu som då. Jag vill inte recensera den eller försöka beskriva den, men jag vill gärna dela med mig av den. Den ges inte ut längre, så jag har skannat in den och använt ett OCR-program för att göra den till en e-bok.

OCR-programmet läser ibland fel, så om du laddar ned e-boken, och finner fel, kolla gärna i det inskannade originalet (sökbar pdf) och meddela mig.

Medvetandets skapelse

Universum som resultat av medvetandet:
Skapelsen och de Kosmologiska Konstanterna.

Jag har just läst klart Om tidens uppkomst av Thomas Hertog (utgiven 231106 av förlaget Fri Tanke), och denna text är min reflektion över de nya, i mitt tycke banbrytande, idéerna om universums uppkomst som Thomas presenterar.

När vetenskapen talar om universums finjustering, menar man oftast den märkliga finjusteringen av fysikens fundamentala lagar som lett till att universum har exakt rätt förutsättningar för att kunna skapa och underhålla liv. Den matematiska sannolikheten att samtliga kritiska kosmologiska konstanter alla fått sina optimala värden är mycket nära noll. I sin artikel ”Gud, design och finjustering”, ger fysikern Robin Collins följande bild:

“Jag använder ofta liknelsen om astronauter som landar på Mars och där finner en innesluten biosfär, ungefär som den som byggdes i Arizona några år sedan. På en kontrollpanel kan de konstatera att alla inställningar har satts för att vara perfekta för att upprätthålla liv. Syrehalten är perfekt, temperaturen är tjugo grader, luftfuktigheten är femtio procent; där finns ett system för att rena luften; där finns system för att producera föda, energi och för att ta hand om avfalls­produkter. Varje inställningsratt har en vid skala för olika inställningar, och de kan vetenskapligt fastslå att om man ändrar en av dem bara ytterst lite, kommer miljön inne i biosfären bli helt instabil och fortsatt liv blir omöjligt. Vilka slutsatser skulle vi dra, om vi var dessa astronauter och hade funnit denna struktur? Skulle vi överväga att den tillkommit av ren slump, av sig själv? Säkert inte. I stället, skulle vi nog bli överens om att den skapats av en intelligent varelse. Varför skulle vi dra denna slutsats? För att en intelligent designer verkar vara den enda troliga förklaringen för att en sådan struktur skulle kunna existera.”

Vetenskapen har mer och mer funnit att universum liknar den här “biosfären”, som Collins talar om. Alltsedan 1960-talet har vetenskapsmän funnit att i stort sett allt som handlar om universums grundläggande struktur är finjusterat på en knivsegg för att liv ska vara möjligt. Att tänka sig att till­fällig­heter skulle ha gjort detta är alltför osannolikt för att tillskriva det till slumpen, eller för att säga att det inte behöver förklaras. ”Inställnings­rattarna” är alltför precist inställda för att kunna ha hamnat där av ren slump. Någon, som fysikern Fred Hoyle uttryckte det, ”har apat sig med fysiken.”

Följande tankeväckande exempel kan nämnas:

1.   Om styrkan i den ursprungliga explosionen i Big Bang hade skilt 1.0 av 10⁶⁰, hade universum antingen snabbt ha kollapsat in i sig själv igen, eller expanderat alltför snabbt för att stjärnor skulle kunna uppkomma.
(1.0 av 10⁶⁰ är likvärdigt med att skjuta en gevärskula mot en måltavla med en diameter på 3 cm placerad på andra sidan av det observerbara universumet, tjugo miljarder ljusår bort, och träffa.)

2.   Beräkningar har visat att om den starka nukleära kraften, den som håller ihop protoner och neutroner i atomkärnan, hade varit 5 % större eller mindre, hade liv varit omöjligt.

3.   Beräkningar har visat att om gravitationskonstanten skilt sig mer än 1.0 på 10⁴⁰, hade stjärnor som kan skapa planeter, som Solen, inte existerat. Detta hade sannolikt omöjliggjort uppkomsten av liv.

4.   Om neutronen inte haft massan protonens x 1.001, skulle antingen alla protoner ha sönderfallit till neutroner, eller alla neutroner skulle ha sönder­fallit till protoner, och liv hade blivit omöjligt.

5.   När universumet skapades, behövde balansen mellan materia och anti­materia stämma med 1.0 av tio miljarder, för att universum skulle kunna uppkomma.

6.   Många av fysikens lagar kan beskrivas i termer av c, ljushastigheten. Bara en ytterst liten förändring av c skulle förändra alla dessa konstanter, och göra uppkomsten av liv omöjlig.

7.   För att universum ska kunna fortsätta att existera, krävs att vätgas kan omvandlas av kärnreaktioner till helium, och att sju tusendelar av väte­atomens massa då omvandlas till energi. Sänk denna konstant från 0.007 till 0.006 och universum skulle bestå av enbart vätgas. Öka den till 0.008, och vätgas skulle för länge sedan ha tagit slut. I bägge fallen, den minsta ändring, och det universum vi känner skulle inte finnas.

8.   Kvantfysikens förhärskande teori för hur kvarkarna (elementar­partik­larnas byggstenar) är uppbyggda - ”strängteorin” - beskriver hur 9-dimensionella energi-strängar vibrerar på olika sätt. Det finns 10 ⁵⁰⁰ olika sätt för de sex ”dolda” dimensionerna att ”rulla ihop sig”, men bara några enstaka som leder till materia och energi av ett slag som kan utvecklas till liv.

 

Att tro att denna astronomiska finjustering innebär ”Intelligent Design” av universum utfört av en högre makt, är att ansluta sig till det som kallas den starka antropiska principen.

Ett alternativ till den starka antropiska principen är den svaga antropiska principen, som säger att en oändlig räcka åtskilda universa skapas kontinuer­ligt ur kvantmekaniska och slumpmässiga energifluktuationer i ”ur-rum-tiden”, och att då och då råkar något av dessa få ”rätt” inställning av konstanterna, så att dessa universum utvecklar liv, vilket så småningom kan observera ”sitt” universum. En matematisk följd av den svaga antropiska principen är det så kallade multiversum, d.v.s. det finns oändligt många parallella universa. Vi bebor ett av dessa, och efter­som det finns oändligt många, finns säkert exakta kopior av vårt eget, som dessutom innehåller exakta kopior av dig…

Ingendera av dessa två principer är någonsin möjlig att bevisa vetenskapligt, och det är intressant att man kan konstatera att valet mellan dessa två världs­beskriv­ningar är en ren tros-fråga.

Ett tredje alternativ har nyligen föreslagits av Thomas Hertog, i hans bok Om tidens uppkomst. Boken är en samman­ställning av hans och Steven Hawkings intensiva forsknings-samarbete under trettio år (bägge är/var kosmologer och kvantfysiker). Alternativet kallar Thomas Det Evolutionära Universumet. I detta har de fysikaliska konstan­terna genomgått en evolution, som har likheter med utvecklingen av liv på jorden. Alla rådande vetenskapliga teorier och modeller har hittills fastslagit att de kosmologiska konstanterna fick sina bestämda och slutgiltiga värden under de första nanosekunderna under universums tillkomst i Big Bang. Thomas och Stevens nya modell föreslår att de har tillkommit efter hand, i en evolutionär och kvantmekanisk urvalsprocess.

En evolutionär process utmärker sig av att den är omöjlig att förutse mate­matiskt, eftersom den är utfallet av en mycket stor mängd små slumpmässiga förändringar under lång tid, förändringar som i fallet livets evolution har gällt både jord­skorpans stabilitet, klimatet, asteroidkollisioner och slumpmässiga muta­tioner i arvsmassan. I vissa fall har förändringarna samverkat, och nya typer av liv har uppkommit, i andra fall har de lett till att förutsättningar för liv har upphört. Fem massutrotningar har inträffat under jordens existens. (Homo Sapiens har nu orsakat den sjätte, som dessutom är större och snabbare än någon av de tidigare…) En evolutionär process kan bara förstås genom att observera den ”baklänges”, i fallet livets evolution på jorden via arkeologi, paleon­tologi, DNA-analys av fossil, etc.

I fallet universums evolutionära tillblivelse skapar slumpmässiga händelser, kvant­mekaniska fluktuationer tillsammans med (matematiskt) kaotiska fas­över­gångar i det mycket heta och snabbt avsvalnande pre-atomära plasmat, en stor mängd alternativa kvant-tillstånd som råder samtidigt i det svarta hål univer­sum var under sin första explosiva expansion. När ett av dessa kvant-tillstånd så småningom, i planeten jordens fall efter 4,5 miljarder år, leder till liv, och detta liv på olika sätt observerar bakåt i tiden (vilket man gör när man mäter på avlägsna galaxer), så förstärks detta tillstånd och de andra sjunker undan.

Precis som när fysiker mäter en enstaka elektrons position och färdriktning, och genom att använda olika observationsmetoder får den att manifesteras antingen som en partikel eller som en vågrörelse, så har universums kollektiva medvetande ”sett” bara de kombinationer av värdena för de kosmologiska konstanterna som ligger i den specifika evolutionära ”livs-linje” medvetandet befinner sig på, och där­igenom förstärkt den linjen redan i dess startpunkt, och fått den att manifesteras.

Man har i fysikaliska experiment kunnat bevisa att denna kvantmekaniska påverkan är oberoende av tid och rum, d.v.s. ”observatörens” påverkan går så väl framåt som bakåt i tiden och sker omedelbart via ”kvantsammanflätning” även över mycket stora avstånd. (Dessa experiment beskrivs i Thomas bok, med referenser.)

Thomas och Steven analyserade data från Big Bang ”baklänges”, och före­ställde sig att de observerade samma typ av data man får när man observerar svarta hål (som universum visat sig vara fullt av), men att det som de obser­verade liknar ”en videoinspelning av en stjärnas kollaps till ett svart hål” upp­spelad bak­länges. De upptäckte att den banbrytande matematik Steven ursprungligen utvecklat för att analysera och förstå svarta hål kunde användas på data från Big Bang. Den data de använde kom bland annat från rymd­teleskopet Explorer 8, där en finupplöst bild av den 13,77 miljarder år gamla kosmiska bakgrundsstrålningen kunde tas fram 2006 (längst till vänster i bilden nedanför).

Slutsatsen i boken är att den exakt finjusterade, ”probiotiska”, kombinationen av de kosmo­logiska konstanternas värden är resultatet av det kollektiva med­vetan­dets observation och det påföljande urval av just de kvant-tillstånd som tillåter liv att utvecklas och existera. Deras teori liknar den svaga antropiska principen, men man slipper införa en obevisbar och filosofiskt problematisk hypotes som multiversum, utan man kan använda de etablerade modeller och den matematik som utvecklats inom kosmologin och kvantmekaniken och som har brett vetenskapligt stöd.

Idén om det kollektiva medvetandets icke-tidsbundna avståndspåverkan var nog svår för Steven Hawking att acceptera, övertygad ateist som han var, men han före­drog ändå denna slutsats framför den starka antropiska principen, som leder till existensen av en skapande gud, eller den svaga antropiska principen, som leder till multiversum med sina filosofiska orimligheter.

Han hann dock inte före sin död 2018 ställa nästa fråga han borde ha ställt sig – vad är, egentligen, det kollektiva medvetandet för något?

 
 

”Valet att uttrycka Självet i fysisk form var ett val som över­ens­stämde med Guds lagar. Denna över­ensstäm­melse krävde inte att Självet skulle vara separat men Självet behövde ha en observer­bar form och leva i rela­tion med andra som hade observerbara former. Det var så, bara för att kärlekens uttryck skulle kunna skapas och observeras i den fysiska världen.”

”Nu kan er vetenskap bevisa för er relationen mellan observatören och det obser­verade, den verkan som det ena inte kan undgå att ha på det andra. Veten­skapen har fortfarande en lång väg att gå för att genom sina metoder kunna bestämma vad detta säger om den mänskliga naturen, men varje dag närmar den sig en förståelse av alltings enhet och samband med allt.”

(En kurs i kärlek A3:17.1,2)

Lars Gimstedt
Kvantfysiker och psykosyntesterapeut.
7 december 2023

 

Är den fysiska tillvaron en illusion?

 

Jag har under mina snart fyrtio år som EKIM-elev hört många tolka EKIM som att den fysiska tillvaron är illusorisk, d.v.s. inte existerar. Vissa stycken i EKIM är rätt otydliga runt detta, och lösryckta ur sina sammanhang kan de mycket väl inbjuda till en sådan tolkning. Men, en stor risk med denna tolkning är att den kan leda till likgiltighet inför lidande, i värsta fall cynism. Eller att man, på grund av att denna världsbild skaver så mycket med ens egen upplevelse, förkastar EKIM.

Det här är dock inte vad EKIM säger mig, utan jag tolkar EKIM som att när den talar om varseblivning, som är skilt från ”sant seende”, så uppstår en illusorisk värld framför mina ögon, en värld som ersätter det som EKIM kallar ”den verkliga världen”. När jag varseblir något eller någon, så projicerar jag mina inre övertygelser, mina ”tros-satser” och mitt dömande, och med denna projicering ger jag allt och alla jag ser mening och egenskaper. Har jag övertygat mig om att någon är en skitstövel, så kommer jag att se, och uppleva, en skitstövel…

Här har jag försökt hitta citat ur EKIM och EKIK som känns som att de skapar någon slags kronologi i hur vi, Guds söner och döttrar, tillsammans med Gud skapade det tillägg till Skapelsen, som utgör den fysiska tillvaron.

EKIM T2:I.1, ”Separationens ursprung”

På grund av din likhet med din Skapare är du skapande. Inget av Guds barn kan förlora denna förmåga eftersom den är inneboende i det han är, men han kan använda den på ett olämpligt sätt genom att projicera. Du använder utsträckande, eller projektion, på ett olämpligt sätt när du tror att det finns någon tomhet eller brist i dig, och att du kan fylla den med dina egna föreställningar i stället för med sanningen.

EKIM T3:IV.2, ”Misstag och egot”

Medvetandet, varseblivningens nivå, var den första splittringen som fördes in i sinnet efter separationen, och som gjorde sinnet till någonting som varseblir snarare än skapar.

EKIM T3:IV.6

Förmågan att varsebli möjliggjorde kroppen, därför att du måste varsebli någonting och med någonting. Det är därför som varseblivningen innebär ett utbyte eller en överföring, vilket kunskapen inte behöver.

EKIM T8:VII.14, ”Kroppen som kommunikationsmedel”

Du är inte begränsad av kroppen, och tanken kan inte bli kött. Men sinnet kan manifesteras genom kroppen om det går bortom den, och inte tolkar den som en begränsning.

EKIM T12:II.4, ”Sättet att minnas Gud”

På grund av din Faders Kärlek kan du aldrig glömma Honom, för ingen kan glömma det Gud Själv har lagt i hans minne. Du kan förneka det, men du kan inte förlora det. En Röst kommer att besvara varje fråga du ställer, och ett sant seende kommer att rätta varseblivningen av allt du ser.

EKIM T:27.I.10-11, "Helandet av drömmen"
 
Kroppen kan bli ett tecken på liv, ett löfte om förlossning, och en fläkt av odödlighet för dem som blivit trötta på att andas in den stinkande lukten av död. Låt den få helande som sitt syfte. Då kommer den att sända ut det budskap som den tog emot, och genom sin hälsa och skönhet för­kun­na den sanning och det värde som den representerar. Låt den få makten att representera ett liv utan slut, för evigt fritt från attack.
Det enkla sättet att uppnå det är enbart detta; att inte låta kroppen ha något syfte från det förgångna, när du var säker på att du visste att dess syfte var att ge näring åt skulden. ... Detta förhindrar att en annorlunda uppfattning, ett annat syfte, kan ges åt den. Du vet inte dess syfte. Du gav bara illusioner av ett syfte till ett ting som du gjorde för att dölja din funktion för dig själv. Detta ting utan syfte kan inte gömma den funktion som den Helige Ande gav. Låt därför dess syfte och din funktion äntligen förenas, och ses som ett.

EKIM Handledning för lärare 12.5

Den centrala lektionen är alltid denna; att din kropp kommer att bli det du använder den till. … Använd den till att föra Guds Ord till dem som inte har det, och kroppen blir helig. Eftersom den är helig kan den inte vara sjuk, inte heller kan den dö. När dess användbarhet är över läggs den av, och det är allt.

EKIK A3:12.8-10, "Det fysiska självet i sanningens hus"

12.8     Låt oss åter­vända ett ögonblick till det val som gjordes, valet av den mänskliga erfarenheten, valet att uttrycka vem du är i den fysika­liska sfären. Du var inte ”bättre” eller mera ”rätt” innan detta val gjordes än du är nu. Du gjorde ett val som överens­stämde med de skapelsens lagar och skapelsens utvecklings­steg som vi skissat i stora drag här ovan. Detta val resulterade i många upp­levelser. En del av dessa upp­levelser var följden av rädsla, en del var följden av kärlek. Valet att i fysisk bemärk­else uttrycka vem du är var inte ett val som gjordes av rädsla utan av kärlek. Ett fysiskt själv är inte oförenligt med Guds lagar eller med skapelsen. Det är helt enkelt ett val.

12.9     Det fysiska självets liv blev ett liv av lidande och kamp bara för att det fysiska eller personliga självet glömde att det existerar i rela­tion och trodde sig självt vara separat och ensamt. I sin rädsla gjorde det ett ego-själv som, på grund av det uppstod ur rädsla, inte var förenligt med kärlekens eller skapelsens lagar. I vetskap om att det existerade i ett till­stånd som inte var förenligt med Guds lagar gjorde det av Gud en varelse att frukta, att vara rädd för, förlängde således rädslans cykel och var oförmöget att befria sig från den.

12.10   Vad skulle vara ett större steg i hela skapelsen än ett fysiskt själv som kan välja att uttrycka Självet inom ramen för kärlekens lagar? Ett fysiskt själv som kan uttrycka sig självt inifrån sanningens hus på sätt som är förenliga med frid och kärlek är nästa steg i skapelsen, Guds sons återfödelse, känd som uppståndelsen.

Kanalisering

En fundering inför Nätverkets höstträff 6-8 oktober: Är kanalisering kanske en aspekt av ett gryende Kristusmedvetande? Är det bara ”speciella” personer med ”speciella” förmågor som kanaliserar? Eller, är det så att vi alla kan göra det, men att vi inte lyssnar inåt tillräckligt uppmärksamt?

Jag botaniserade i mitt bibliotek häromdagen, och hittade en Jesus-kanalisering av Paul Ferrini, som kändes som ”the real thing”. Dristade mig att översätta det första kapitlet ur The Gospel According to Jesus (https://mirakelforum.one/Gospel_mini_Paul_Ferrini.pdf): ”Min lära” (https://mirakelforum.one/Min%20l%C3%A4ra.pdf)

Min lära

Ord och begrepp kan inte öppna ditt hjärta. Endast kärlek kan det.

Det har gått nästan två tusen år sedan min födelse och sedan förkunnandet av min lära, som en gång var som en vild fors, men som nu har krympt till en tynande rännil. Ni har rationaliserat mig och inrättat en plats åt mig – måhända en upphöjd plats – men en avlägsen sådan. Ni har placerat mig långt ovanför er där jag inte utmanar er. Genom att göra mig till en gudom, Guds enfödde son, slipper ni behöva leva upp till mig som förebild. Samtidigt är jag som förebild själva kärnan i min lära. Om ni inte ens försöker efterlikna mig, vad är det då för mening att tro på mig?

Min lära är inte bara en intellektualiserande undervisning. Den är konkret praktisk. ”Älska din nästa” är inte ett abstrakt begrepp. Det är en enkel idé som bjuder dig att agera konkret. Jag har inte bjudit in dig till en diskussionskväll för att vi ska lägga fram teorier och argumentera. Jag har inte bett dig fördjupa dig i och att debattera skrifterna. Jag bad dig att göra det du har så svårt att göra: att gå bortom din begränsade uppfattning om vem du är. Vilket som helst av mina råd skulle kunna ensamt kunna hålla dig sysselsatt resten av ditt liv. Trots att de är lätta att förstå, ligger utmaningen i det konkreta handlandet de uppmanar till.

Om jag skulle ha dött för dina synder, då finns inget mer du skulle behöva göra. Varför uppstiger du då inte till himlen med hjälp av din starka tro på mig?

Jag ska berätta varför. För att, trots din tro, är du inte lycklig. Du känner ingen frid. Du har placerat mig så långt ovanför dig själv, att jag inte kan nå dig.

Ta ned mig från piedestalen, kära bror eller syster, och låt mig vara vid sin sida där jag hör hemma. Jag är, helt och hållet, helt villkorslöst, din like. Vad jag har gjort, kommer du också att göra, och mer därtill. Mina tankar och handlingar kommer inte att rädda dig, men dina egna kan att göra det. Bara om du blir Kristus, kommer världen att finna frid. Om du vill kunna se mig som din konung, måste du bli en konung själv.

Skapa inte detta avstånd mellan oss, för jag är densamme som du. Vad du än är - en tiggare eller en tjuv, en helig man eller en kung – så är jag det också. Jag har placerats på otaliga piedestaler, jag har kastats ned i otaliga rännstenar. Endast genom att jag har upplevt själva kärnan i både glädje och smärta kan jag gå genom medlidandets dörr.

Jag föddes i ett stall av en enkel kvinna. Hon var inte jungfru mer än din mor var det. Du har gjort henne speciell av samma skäl som du har gjort mig speciell – för att skapa ett avstånd mellan oss, för att kunna hävda att det jag gjorde, kan du inte göra.

Om mitt liv ska ha någon som helst mening för dig, måste du inse att jag inte ser mig som speciell. Varken Maria eller jag är mer andliga än du. Vi är lika dig på alla sätt. Din smärta är vår smärta. Din glädje är vår glädje. Om detta inte var så, skulle vi inte kunna lära ut något.

Håll oss inte på armlängds avstånd. Omfamna oss som dina likar. Maria kunde ha varit din mor. Jag kunde ha varit din son.

Handling, inte ord

Kärlekens språk är inte ett språk som bygger på ord.

Var och en som handlar kärleksfullt återvänder till det gudomliga hemmet. Det spelar ingen roll vilken väg hen tar eller vad hen kallar den. Ingen väg är bättre än någon annan. Du återvänder inte fortare om du tror på mig än om du tror på Krishna eller Buddha. Den man eller kvinna som älskar mer färdas snabbare. Detta är sanningen.

Religioner, sekter, dogma är inget annat än hinder på vägen hem. Den som tror att hen sitter på den enda sanningen bygger sitt hus på kvicksand. Det kommer inte ta lång tid innan hen upptäcker att hens stolthet, trångsynthet och intolerans leder till undergång.

Om du är en kärleksfull person, spelar det någon roll om du är jude, muslim eller taoist? Kärleken talar, helt oberoende av hur du tror. Kärlekens språk är inte ett språk som bygger på ord. Några enkla ord och en beröring som kommer från hjärtat räcker för att förmedla din kärlek till, och ditt accepterande av, din nästa.

Ord och begrepp kommer inte att öppna ditt hjärta. Endast kärlek kan öppna ditt hjärta. Praktisera min lära om kärlek och förlåtelse. Praktisera givande och mottagande av kärlek i allt du gör – i din familj, med dina vänner, i ditt samhälle, till och med mot främlingar. Låt inte skillnader i tro, kultur eller hudfärg hålla er åtskilda. Dessa saker utgör bara sådant som skyler sanningen om vilka ni är. Om du vill se det sanna, måste du lära dig att se förbi det yttre. Du måste lära dig att se inte bara med dina ögon, utan med ditt hjärta. När du gör det, kommer du inte att se ”andra”, utan bara bröder, systrar, vänner.

När du ser med ditt hjärta, känner du din väns smärta och förvirring. Din medkänsla väcks för det universella lidande ni bägge är en del av. Ur denna medkänsla kommer kärleken – inte den kärlek som vill fixa till eller ändra på någon – utan den kärlek som accepterar, bekräftar, berör, skapar vänskapsband och som ger kraft.

Kärlek är den enda ingången till ett andligt liv. Utan kärlek återstår bara dogma och rigida övertygelser baserade på rädsla. Utan kärlek finns ingen medkänsla eller välvilja. De som dömer andra, predikar för dem eller försöker att frälsa dem, projicerar bara sina egna rädslor och tillkortakommanden. De använder religionens ord som ersättning för den kärlek de varken kan ge eller ta emot. Många av de som är mest vilse och avskurna från kärleken vistas i predikstolens skugga och bestiger dömandets trappa varje söndag för att sprida rädslans budskap. Döm dem inte, för de ropar efter kärlek på sitt eget smärtfyllda sätt. Men ta inte emot den skuld de vill lägga framför dina fötter. Den är inte din.

De som lever ett sant andligt liv – oberoende av tradition – lever centrerade i sin kärlek till Gud och till sin nästa. När de möts önskar de varandra väl och ger varandra uppskattning. För dem betyder titlar och beteckningar inget. För dem som praktiserar sin tro är Gud Konungarnas Konung, och män och kvinnor, oberoende av vilken trosriktning de tillhör, är ovillkorligt likar. De är i lika mån älskade och bekräftade av Gud. Inga utstötta finns, ingen kallas hedning.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: religiös dogma, självrättfärdighet och högfärdighet leder till åtskillnad, uteslutning och alienering. Dessa är dömandets verktyg, inte kärlekens.

Mina lärjungar lär sig att se på allt som händer med öppet hjärta och öppet sinne. De blir allt mer villiga att överge sina gamla begränsande föreställningar och fördomar. De dömer inte sig själva eller andra för misstag som begås, utan försöker att lära sig av sina misstag så att de inte upprepas.

Mina lärjungars relation med Gud växer dag för dag till allt större respekt och närhet. De lär sig att låta Guds kraft leda sig genom livet. De tänker på mig och har mig som förebild i sitt handlande, och det hjälper dem att göra detta.

Vägen jag visar dig är öppet tillgänglig. Vem som helst som vill följa den, kan det. Inga förberedelser är nödvändiga – inget dop, ingen bekännelse, inga ritualer. Ingenting i det yttre kan hindra dig från att ta min lära till dig.

Men detta betyder inte alltid att du är redo att beträda denna väg. Om du fortfarande håller fast vid dogma eller trosläror, kommer du inte kunna ta det första steget. Om du är övertygad om din egen eller andras ondska eller skuld, kommer du inte kunna gå framåt på vägen. Om du tror att du redan sitter på alla svar, kommer du kunna börja röra dig framåt, men du kommer att befinna dig på en annan väg.

Min väg är öppen för alla, men få beträder den. Få är villiga att ge upp vad de tror att de vet för att lära sig det de ännu inte vet. Det var så här när jag själv anträdde min väg, och det är på detta sätt än i dag. Många är kallade, men få svarar an på kallelsen.

Vilka är mina lärjungar?

Eftersom de lär ut endast kärlek, är de uppfyllda av frid.

En lära är bara levande i den utsträckning människor förstår den och lever efter den. Den är som musikstycke. Det kommer inte till liv förrän någon framför det.

Mina lärjungar praktiserar kärlek och förlåtelse varje dag. De gör inte detta perfekt. Men de gör det ärligt och på allvar. De begår misstag, men upptäcker att de har begått dem, och anstränger sig att lära från dem.

Mina lärjungar är visa, men de skyltar inte med sin visdom. De söker inte uppmärksamhet, utan arbetar för att hjälpa andra hitta sin egen kraft i tankar, tal och handling.

Mina lärjungar lägger inga hinder i vägen för dem som vill beträda sanningen väg. De håller dörren öppen för var och en som är redo att gå genom den. De lever den kärlek de talar om. De är förebilder för läran.

Mina lärjungar vet att jag inte kom för att dö för deras synder. De vet att jag kom för att leda dem tillbaka till oskulden och för att få dem se oskulden hos andra. Mina lärjungar ser ljuset i varje själ. De uppehåller sig inte vid mörkret, för de vet att mörkret egentligen inte är verkligt. De fokuserar på alla varelsers inneboende godhet, för ondska är blott frånvaron av något som aldrig kan tas bort helt och hållet.

Mina lärjungar uppehåller sig inte att något skulle fattas eller behöva rättas till, utan de fokuserar på det som alltid finns där och som aldrig kan försvinna, det rätta och det goda. De söker inte efter svaghet, och därför ingjuter de styrka. De letar inte efter det kränkta eller sårade, och därför hjälper de människor att finna sin tacksamhet.

Mina lärjungar vet att när någon uppvisar ovänlighet mot någon annan så beror det på upplevd brist på kärlek i ens liv. Den som attackerar kan inte veta att hen är älskad.

Mina lärjungar lär ut kärlek genom att älska och acceptera andra som vilka de är. I allt de gör, visar de andra att de är värda att älskas. Eftersom de lär ut endast kärlek, är de uppfyllda av frid. Och ju fridfullare de känner sig, desto kärleksfullare kan de vara.

Mina lärjungar vet att människor ofta glömmer sanningen om vilka de är. De tappar bort sig själva i sina roller och plikter. De tar varandra för givna, och glömmer att öppna sina hjärtan. Mina lärjungar klandrar dem inte för att de glömmer, utan påminner dem vänligt, varje gång, att det är möjligt för dem att ge och att få kärlek.

Mina lärjungar stärker det goda och det sanna, och låter illusion och det falska falla undan av sig självt. De kritiserar inte någon för begångna misstag, eftersom det bara skulle öka den skuld personen känner. I stället berömmer de personen för hens villighet att lära av misstaget och att växa.

Jämlikhetens lära

Jag kallar dig att acceptera varje person du möter som Guds Barn.

Min lära är en lära om absolut, villkorslös jämlikhet. Jag kallar dig att förkroppsliga kärleken, icke-dömandet och medkänslan. Jag kallar dig att acceptera varje person du möter som Guds Barn, lika perfekt som du och jag. Jag kallar dig att ge andra den kärlek och den frihet Gud har givit dig.

Om du vill vara kärlekens budbärare, måste du praktisera både givande och mottagande, både att leda och att följa, både att tala och att lyssna, både att handla och att avstå från handling. Kärleken kommer naturligt att flöda till dig och från dig när du accepterar och integrerar allt som du erfar och upplever, och därigenom blir helgjuten, odelat hel. Du är, liksom jag, Guds Barn.

Är du man, ska du både ta fadersrollen och omfamna moderns kvalitéer. Är du kvinna, ska du både ta modersrollen och omfamna faderns kvalitéer. Precis som att Gud varken är man eller kvinna, utan bägge samtidigt, är även du en syntes av manligt och kvinnligt inom en kropp och ett sinne. Kvinnor är i min lära jämlika med män. De som har förvägrat kvinnor deras rättmätiga plats i min kyrka har förvanskat min lära. Homosexuella, färgade, asiater, spanjorer, fundamentalister, buddhister, judar, till och med jurister och politiker, har alla plats i trons gemenskap. Var och en är välkommen. Ingen kan uteslutas. Och alla som deltar i gemenskapen måste få tillfälle att tjäna andra i ledande roller.

Min lära har är inte exkluderande eller inbjuder till hierarkier. Den leder inte till diskriminering, ojämlikhet eller orättvisor. Du som använder min lära på detta sätt har förvrängt den och har missbrukat den. Du har förvandlat tillbedjans hus till rädslans och skuldens fängelse. Du måste inse detta och försona dig med dem du sårat och behandlat orättfärdigt. Du döms inte för dina misstag, men du dömer dig själv om du fortsätter begå dem. Släpp detta. Du kan växa. Du kan förändra dig. Du kan bli klokare. Du kan sluta vara rädslans budbärare, och börja bli talesperson för förlåtelse och kärlek.

Kristusmedvetandet

Lite kompletterande information om Nätverket EKIMs höstträff 6-8 oktober, utöver den som finns i programmet (https://mirakelkursen.se) :

Jag är nästan klar med den sista boken i trilogin ”Jesus-dialogerna”. Denna bok handlar om det som är höstträffens tema, "Vad är Kristusmedvetandet?", och det avslutande kapitlet har jag tänkt ska bygga på vad vi kollektivt kommer fram till under träffen.

Den första boken i trilogin heter Jesus om att fånga tjuren. Den använder sig av de tio urgamla zen-buddistiska tuschteckningarna ”Herden och hans tjur”, och i boken används dessa teckningar som utgångspunkt till att beskriva ”resan upp till bergets topp”, om att bli medveten om egot och om att finna sitt Sanna Själv. (https://psykosyntesforum.se/Svensk/Jesus_om_att_fanga_Tjuren.htm ).

Den andra boken heter Jesus om upphöjd form. Den bygger på teorin om energiflödena genom kroppens energi-centra, chakrana, och specifikt det flöde som ”går uppifrån och nedåt”, som är det manifesterande flödet. I boken används detta för att beskriva ”resan ned till dalen igen”, där man efter att ha funnit sitt Sanna Själv ska leva och manifestera det i sitt liv. (https://psykosyntesforum.se/Svensk/Jesus_om_Upphojd_Form.htm ).

Den tredje och sista boken i trilogin heter Jesus om Kristusmedvetande. Den försöker beskriva, eller åtminstone ringa in, det obeskrivbara med hjälp av att i ”dialog med Jesus” reflektera över olika texter från En kurs i mirakler, En kurs i kärlek och Tao Te Ching. I boken har även andra bjudits in till dialogen, och det avslutande kapitlet är tänkt att det skulle kunna innehålla sådant jag fått till mig under den dialog jag hoppas kommer att uppstå under Nätverket EKIMs höstträff 6-8 oktober.

Var som ett barn

 

Jesus säger i Markusevangeliet 10:15: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Varför säger Jesus detta?

Spädbarnet, innan språket utvecklats, bedömer inget, sätter inte etiketter på något. Barnet är helt närvarande, inga tankar om dåtid eller framtid har ännu uppstått. Inga tankar om ”bra” eller ”dåligt” uppförande finns ännu. Barnet ”förmedlar” inte kärlek, ”utövar” inte kärlek, barnet är kärlek.

Barnet har ingen självbild, för självbild bygger på tankar och minnen och på att man bedömer sig själv efter hur man har ”klarat av” de situationer minnena berättar om. Barnet har ingen relation till sig själv, men beroende på personlighet och samspel med omgivningen utvecklas så småningom en positiv eller en negativ självbild, och en motsvarande relation med sig själv uppstår då.

Kan ordet Närvaro vara nyckeln i det Jesus säger?

Om jag skulle kunna vara fullständigt närvarande, utan att tänka, bedöma, analysera, och bara tar in det som händer, som ett barn – har jag just då någon relation med mig själv? Är det inte så att min ”självbild” just då är borta ur mitt medvetande? Utan relation till mig själv och utan självbild, och därför utan tankar om ”lämpligt uppförande” agerar jag då kanske spontant, på känsla - som ett barn - fast med den vuxnes samlade kunskap och erfarenhet, som används undermedvetet, intuitivt.

Kan det vara så att vi inte bara ska lära oss att bli medvetna om vårt ego och genom den medvetenheten lära oss att släppa egot, utan att vi efter det också ska släppa vår självbild, helt och hållet?

Och detta kan vi bara göra när vi är fullständigt närvarande. I fullständig, uppmärksam, aktiv närvaro, utan att styras av självbild, som ju bara är tankar om en själv, är man den man egentligen alltid varit – kärlek.

Kan det vara så att en sådan fullständig, uppmärksam och aktiv närvaro är det tillstånd som kallats upplysning?
 
Jag har roat mig med att i olika texter byta ut ordet ”helig” och ”helighet” till ”närvarande” och ”närvaro”. Den heliga anden blir Den närvarande anden. Den helige Guds son blir Den närvarande Guds son. Prova själv!

”Kom ihåg att det är Kristus i dig som lär och upphöjer lärandet till den heligaste mest närvarande av nivåer. Det är Kristus i dig som lär sig gå på jorden som ett Guds barn, som vem du verkligen är.”
(EKIK A2:3.3)

”När du varseblir de heliga närvarande följeslagare som färdas med dig, kommer du att inse att det inte finns någon resa utan endast ett uppvaknande. Guds Son, som inte sover, har varit sin Fader trogen åt dig. Det finns ingen väg att färdas på, och ingen tid att färdas genom. För Gud väntar inte på Sin Son i tiden, eftersom Han för evigt är ovillig att vara utan honom. Och så har det alltid varit. Låt Guds Sons helighet närvaro lysa bort skuldens moln som förmörkar ditt sinne, och genom att acceptera hans renhet som din, lär av honom att den är din.”
(EKIM T13:I.7)