Jag gör mig inre
bilder av alla, framför allt de jag inte vet så mycket om. Bilder av Jesus, av
Gud. Men också av andra, dem jag möter i livet. Framför allt gör jag mig en
bild av mig själv. Alla dessa bilder färgas av mitt sinne, och kan bli helt
olika om jag låter mitt sinne styras av rädsla eller av kärlek.
Min egna Gudsbild är en av kärlekens Gud, en Gud och en Kärlek som genomsyrar allt. Den gamla bilden av en straffande, hämndlysten Gud ”någon annan stans” känns mig helt främmande. Min egna bild av Jesus är den enkle snickarsonen i ett litet arabiskt land, en människa som vaknade till Guds närvaro, och som med sitt liv som exempel lärde ut Guds allomfattande kärlek. Att Gud skulle ha ”offrat” honom känns orimligt, snarare är uppståndelsen budskapet i Jesu livsexempel - livet och kärleken övervinner allt.
Den här bilden har jag valt som omslag till min bok ”Jag, Yeshua, väckaren”:
I En kurs i kärlek säger Jesus detta om inre bilder:
”Du har separerat mig från dig genom din projektion. Men det som du projicerade och kallade Gud, liksom det som du projicerade och kallade tusentals andra ’saker’, separerade du från dig själv endast i tid och rum. I tiden och rummet blev dina projektioner separata och någonting annat än du var. Det är det som den här världen av tid och rum är. En värld som är en projektion som du har gjort, en värld som har den gestalt och form, den egenskap och det värde, den framtoning och mening som du ger den. Detta är ditt universum. Jag har varit detta universums Gud för dig.”
”Gud är kärleken och kärleken är Gud. Jag är en utsträckning av kärleken, precis som du är. Detta är det enda som Jag Är innebär. Det finns inget Jag Är förutom genom kärlekens utsträckande. Hur utsträcker sig kärleken? Genom relationer.”
1 kommentar:
vi vuxna är gud (Johannes 10:34)
Skicka en kommentar