Helvetet

Helvetet existerar inte, annat än i mitt sinne. Det är ett ”fängelse” som jag har byggt och sedan spärrat in mig i, för att sona mina ”synder”.

Synd existerar inte, annat än i mitt sinne. Det är den ”dom” jag utfärdat mot mig själv, för misstag jag har tycker mig ha begått. Misstag som kan ha fått förskräckliga konsekvenser, misstag som jag kanske behöver försonas med att jag har begått, som jag kanske kan rätta till eller åtminstone be berörda om förlåtelse för.

En kurs i mirakler och En kurs i kärlek säger att jag inte behöver blidka Gud, inte behöver försonas med Gud och erkänna mina ”synder”. Det jag behöver göra är att acceptera det faktum att Guds förlåtelse inte behövs, eftersom Han inte ser ”synden”. Jag behöver acceptera det som dessa böcker kallar ”Soningen” för egen del. När jag gör det, kommer jag att finna mitt Sanna Själv, och jag kommer att finna Gud.

”Att sträva efter att vara det som du aldrig kan vara är det helvete som du har skapat.”

”Den här världen skapades genom ditt val, och en ny värld kan skapas genom ett nytt val. Men du måste inse att detta är det enda som finns. Kärlek eller brist på kärlek. Kärlek är det enda som är verkligt. Att välja kärlek är att välja himmelriket. Valet av rädsla är helvetet.”

”Att vara villig att bli förlåten är förebud om soningen, det tillstånd i vilket du låter dina misstag bli rättade åt dig. Dessa misstag är inte de synder du anklagar dig själv för, utan endast dina felaktiga varseblivningar. Rättelse, eller soning, återför dig till ditt naturliga tillstånd där sant seende råder och misstag och synd försvinner.”

”Jag säger dig sanningsenligt att till dess att du lever som vem du är och gör vad du älskar att göra är du i ett fängelse. Du är lika mycket ansvarig för detta fängelse som för de faktiska system som utvecklades när form och gestalt gavs åt det som du fruktar och det som du tror kommer att skydda dig.”

(En kurs i kärlek) 

En berättelse att spegla sig i:

En samurajkrigare kommer ridande på vägen där en munk sitter och mediterar. Han stannar upp och ropar: ”Gamle man, jag vill att du skall lära mig om himmel och helvete”. Munken fortsätter att meditera i tystnad och samurajen blir mer och mer irriterad.

”Hur kan jag lära dig om himmel och helvete, du som är obildad, ovårdad, barbarisk. Du som mördar folk och bär på ett blodigt svärd…” svarar munken så småningom. Samurajen blir blixtarg, höjer sitt svärd för att skilja munkens huvud från hans kropp då munken noga tittar på honom och säger: ”Nu är du i helvetet!”

Samurajen hejdar sig, inser vad han håller på att göra, han sänker sitt svärd och tårarna börjar trilla ner för kinderna, varpå munken säger: ”Nu är du i himlen…”

Så långt ifrån och så nära är det som rädsla och kärlek finns i våra liv och i vår värld.