Närvaro och gemenskap

När våra barn fortfarande bodde hemma, åtminstone när de var små, bad vi bordsbön varje middag. Eftersom min fru är isländska, bad vi den hon hade med sig från sin barndom:

”þú Guđ sem fæðir fugla smá, fyrir oss munt einnig sjá. Fyrir gleði og daglegt brauđ, vér þökkum þér, ó Guđ. Amen.”

(”Du Gud som föder fåglar små, för oss du sörjer likaså. För hälsa, glädje och dagligt bröd, vi tackar dig, o Gud. Amen.”)

Att be tillsammans är ett exempel på att vara närvarande i en gemenskap, att vara i relation. I vår uppkopplade tid har vi förlorat bägge - en stor del av den tid som vi skulle kunna ägna åt våra verkliga relationer, i närvaro och gemenskap, ägnar vi nu i stället åt att vara frånvarande, uppslukade i virtuella relationer.

Äkta relation är när man har äkta kontakt, själ till själ, hjärta till hjärta. Det är att förena sig, att helt vara i gemenskap, att helt och hållet vara sig själv och uttrycka sig själv inför en annan eller inför andra.

”Vem du än möter, kom ihåg att det är ett heligt möte. Som du ser honom, kommer du att se dig själv. Som du behandlar honom, kommer du att behandla dig själv. Som du tänker om honom, kommer du att tänka om dig själv. Glöm aldrig detta, för i honom kommer du att finna dig själv eller förlora dig själv.”

(En kurs i mirakler)

”Förening är omöjligt utan Gud. Gud är förening. Är inte detta som att säga att Gud är kärlek? Kärlek är omöjligt utan förening. Detsamma är sant vad gäller relation. Gud skapar all relation. När du tänker på relation, tänker du på den ena relationen och sedan på den andra. Den som du delar med den ena eller den andra vännen, med man eller hustru, med barn eller arbetsgivare eller förälder. När du tänker i dessa specifika termer går du miste om meningen med den heliga relationen. Relation i sig är heligt.”

(En kurs i kärlek)