Budord

Vad påverkar dig egentligen mer, över tid - budord eller råd?

Den kristendom som beskrivs i Gamla Testamentet är en budords-religion. Nya Testamentet, dock, som kommit till med Jesu levnadsexempel som grund, beskriver något nytt - Jesus står för den villkorslösa och icke-dömande kärleken, och han säger i princip ”Du är fri att göra vad du vill, men mycket av det du gör skadar dig själv och andra. Följ mitt exempel och du kommer att se himmelriket.”

”Endast Gud kan skänka fri vilja. När du ger din makt till sådana ting som din kropp och till sådana idéer som tid, blir din imitation av den gåva som fri vilja utgör, så bedrägligt placerad i illusionen, att du inte kan se denna galenskap för vad den i sanning är. Din kropp har ingen användning för din makt, och tiden gjordes inte för att leda till lycka.

Den fria vilja som Gud gav dig är det som har låtit dig göra vad du vill av dig själv och din värld. Nu ser du på denna värld med skuld och ser den som ett bevis på din ondskefulla natur. Den förstärker din övertygelse om att du har förändrats alltför mycket jämfört med vad du var, för att någonsin bli värd ditt sanna arv igen. Du fruktar att du skulle slösa bort även detta och låta det gå om intet. Det enda som kanske skulle kunna lyckas bevisa din ställning som kunglig arvtagare, skulle vara om du skulle kunna fixa till dig själv och världen, återställa den till ett tidigare tillstånd som du inbillar dig att du känner till. I detta scenario är Gud snarare lik din bankman än din fader. Du vill bevisa för Gud att du kan ’lyckas och nå framgång’, hellre än att be honom om hans hjälp. 

Så länge du inte vill bli förlåten, kommer du inte att känna förlåtelsens varsamma hand som rör vid dig och din värld. Även om det i sanning inte finns något behov av denna förlåtelse, eftersom det inte ligger någon sanning i denna stora förändring som du tror att du har genomgått, är din önskan att bli förlåten ett första steg bort från din övertygelse om att du kan fixa till saker själv, och genom att göra så förtjäna att få komma tillbaka till din faders hem. Att vara villig att bli förlåten är förebud om soningen, det tillstånd i vilket du låter dina misstag bli rättade åt dig. Dessa misstag är inte de synder du anklagar dig själv för, utan endast dina felaktiga varseblivningar. Rättelse, eller soning, återför dig till ditt naturliga tillstånd där sant seende råder och misstag och synd försvinner.”

(En kurs i kärlek, K:9.33-35)