Hur talar Gud till oss?

Hur talar Gud till oss? Vilka trosläror är ”sanna” och vilka kan anses vara ”falska”?

Diskussioner om detta väcker starka känslor, de urartar ibland till dispyter, till och med strider, där alla medel tycks vara tillåtna.

För egen del försöker jag navigera med hjälp av en hemsnickrad ”regel”:

”Verkar detta försöka påverka mig genom att väcka rädsla, misstänksamhet eller avståndstagande, är det inte för mig.”

Jag tror Gud talar till oss på många sätt, genom många kanaler. Vi kan höra Hans röst om vi lyssnar med hjärtat. Jag tror att medan min hjärna kan låta sig luras, vet mitt hjärta huruvida budskapet handlar om rädsla och misstänksamhet, eller om det handlar om kärlek och förlåtelse. Jag tror att all sann kärlek har samma källa - Guds Kärlek.

Jag tror att jag, om jag lyssnar med hjärtat, kan urskilja Guds röst i en bok, i en artikel, i ett radio- eller TV-program, i ett inlägg i sociala medier, i vad någon av mina bröder eller systrar säger.

Men, som i bilden här ovanför, är rösten från min broder eller syster ibland inte Guds utan egots. Lyssnar jag med hjärtat vet jag dock att vad jag än hör, är det antingen kärlek, eller rädslans rop på kärlek, så mitt svar kan alltid vara ett och samma - kärlek.

I slutet av En kurs i kärlek, i den tredje boken, Dialogerna, säger Jesus:

”Skapelsen är en dialog.

Skapelsen är en ständigt pågående akt av givande och mottagande som ett. Det är även dialogen.

’Lyssna, så kommer du att höra.’ Men vad lyssnar du till? Att gå in i dialogen är som att uppehålla sig i det närvarande ögonblicket och höra allt som sägs på alla sätt det sägs. Nu är det dags att verkligen börja ’höra’ min röst i varje aspekt av skapelsen och svara med din egen röst i alla dina egna skapande handlingar. Det är dags att inse att du är en skapare.”

Han avslutar boken med dessa ord:

”Vilken har varit den starkaste känsla som du har haft när du studerat den här kursen och det som hör ihop med den? Har det inte varit en känsla av att vara känd? Har inte den här kursen pekat på de frågor, den längtan, de tvivel som du fram till nu skulle ha kallat enbart dina? Har den inte talat till dig som om den känner ditt hjärtas hemligheter? Som om den var skriven just för dig? Det var den.

Du är min älskade. Vi har just haft en dialog med varandra. Ditt hjärta har talat till mig och jag har svarat. Kärleken har svarat. Hur kommer du nu att besvara kärleken?

När du vänder sista bladet, kommer du då att gråta vemodets tårar över att vår dialog är avslutad, över att du inte längre kommer att höra min röst? Eller kommer du att modigt möta din egen relation med mig? Kommer du att vända dig till din broder och höra min röst i honom? Kommer du att vara min röst när du vänder dig till din syster? Kommer du att bära helheten av vår relation inom dig? Kommer du att vara ett med mig, och genom att vara ett med mig aldrig känna dig ensam igen? Kommer du att låta separationens tomhet lämna dig en gång för alla?

Kommer du att fortsätta denna dialog med mig och med alla andra? Kommer du att bära den med dig till markplanet – till platsen för fullbordan och uppvisandet av vem du är?

Kommer du att vara den relation som återlämnar kärleken till alla som delar denna värld med dig?”