Översättarassistent

 

Min resa med En kurs i kärlek

Under drygt fem år, 2015-2020, var jag ”översättarassistent” (samtalspartner, granskare, ordningsman och IT‑expert) till Paulina Fredriksson i arbetet med att översätta boken A Course of Love (ACOL) till En kurs i kärlek (EKIK). Förutom översättning arbetade vi också med layout och design.  Vi ägnade dessutom många timmar åt att samtala om olika nyckelbegrepp, som behövde översättas på ett sätt som är enhetligt i hela EKIK. Många av dessa nyckelbegrepp finns redan i En kurs i mirakler (EKIM). Att de återkommer i EKIK kändes viktigt för mig, eftersom jag personligen är övertygad om att EKIK är en fortsättning av Jesu samtal med oss som började 2000 år sedan, ett samtal som har fortsatt på olika sätt över tid, som kom via EKIM för 50 år sedan, och som i EKIK nu fortsätter. En kurs i kärlek kom ut 4 november 2020, och presenteras på webbplatsen enkursikärlek.se.

Men, den här artikeln ska inte handla on EKIK i sig, utan mer om hur jag själv påverkades av arbetet med boken under hela den här långa tiden.

EKIM ”hittade” mig 1986, och förvandlade en fysiker och utvecklingsingenjör, tillika ateist, till en troende psykosyntesterapeut, ett yrke jag nu ägnat mig åt lika länge som tekniken, trettio år, dock med tio års överlappning. EKIM har varit och är min grund att stå på, och dess tankar och begrepp har över tid allt mer präglat min syn på världen, mina medmänniskor, och mitt förhållningssätt, både privat och yrkesmässigt.

När jag ”av en slump” stötte på ACOL kände jag mig därför skeptisk. Som vanligt, höll jag på att säga – genom åren har jag stött på mycket som har utgett sig för att ha gudomligt ursprung, men som jag har känt inte varit ”rent”, utan varit som om det i olika grader präglats av ego-drivkrafter. Jag upprättade för länge sedan en ”regel” för mig själv, med vilken jag skulle kunna sortera bort sådant som jag inte kände var i resonans med min egen tro. Regeln löd ”Om detta budskap på något sätt, öppet eller dolt, använder rädsla med avsikt att påverka, är det inte för mig”.

Men, min skepsis försvann så fort jag hade läst bara ett kapitel i ACOL – så väl kände jag igen Jesu välbekanta röst, som talat till mig under så lång tid, och inte bara via EKIM. Jag kände snart att detta, för mig, var en nödvändig fortsättning av EKIM, ett nödvändigt verktyg för mitt nästa steg i min personliga och andliga utveckling. EKIK har fördjupat min förståelse för EKIM och dess grundliga och ytterst nödvändiga beskrivning av egot och dess mekanismer. EKIK har fått mig att förstå hur viktig EKIM fortfarande är för mig, och att inse att den kommer att fortsätta att ingå i min andliga bas. Men, EKIK har utvidgat denna andliga bas, och har också gett mig svaret på ett antal frågor som jag brottats med, framför allt i början av mina EKIM-studier, frågor som jag resignerat hade lagt åt sidan i brist på vettiga svar.

Den främsta frågan, som jag brottades med tidigt under mitt EKIM-studium, är frågan huruvida den fysiska verkligheten är illusorisk. Det kändes som att om jag skulle tro på detta, så behövde jag ju egentligen inte bry mig om fasansfulla saker som händer, de inträffar ju inte ”på riktigt”. Risken för att hamna i hjärtlöshet och/eller likgiltighet, eller i värsta fall cynism, kändes överhängande. EKIM säger i och för sig att det är vår varseblivning av den fysiska verkligheten som är ett illusoriskt sätt att se, och som hindrar oss från att se att himmelriket är mitt ibland oss. Men EKIM är inte tydlig nog, och har som jag uppfattar det ofta missförståtts. EKIK gav mig äntligen svaret: Vi som Guds söner och döttrar, tillsammans med Gud som vi är en oupplöslig del av, skapade den fysiska verkligheten som en kärlekshandling, som ett sätt att skapa relationer, dialog, kreativ spänning, och fortsatt skapelse, fast i etthet. Den fysiska verkligheten är verklig, men är bara en aspekt, ett uttryck av Jag Är, av att Vi Är Ett. ”Det lilla misstaget” var att vi glömde bort denna ”lek”, vi glömde att skratta… EKIK berättar att när hågkomsten om detta återvänder till oss, kommer vår fysiska kropp att ”upphöjas” och åter bli det verktyg för nyskapande och upptäckt, som den ursprungligen var menad att vara.

Jag skulle vilja påstå att den teologiska tolkningen av EKIM med avseende på fysisk verklighet som helt igenom illusorisk, en tolkning jag ibland stött på, bland annat i Kenneth Wapnicks böcker, skapade en ny slags dualism, trots att EKIM förespråkar icke-dualism. För mig erbjuder EKIK en alternativ tolkning, en där allt vi upplever i vår verklighet är inkluderat, både fysiskt, mentalt och andligt, i en verklighet som är Ett, gränslös och obruten.

En annan för mig viktig fråga, en som kom upp för mig i samband med min terapeutiska verksamhet, var frågan om känslor. EKIM är en mentalt inriktad självstudiekurs och heltäckande i detta avseende, men även om EKIM utgör en grundlig genomlysning av egot och dess mekanismer, en som varit ytterst nödvändig under de gångna femtio åren, och som påverkat världen mer än jag tror vi inser, så lyser en viktig aspekt av vår mänskliga erfarenhet, känslolivet, med sin frånvaro. Yrkesmässigt har jag mött många som via olika kognitiva metoder har blivit ”experter på sina barndomar”, men som fortfarande mår lika dåligt… Jag kände inte att EKIM gav mig några riktiga svar på mina frågor hur jag skulle kunna hjälpa människor med deras jobbiga känslor, att hjälpa dem hantera den allmänt negativa inställning som finns i vår kultur gentemot känslor, och att lyfta fram det ”feminina” sättet att veta. Jag blev glad och lättad, när jag i EKIK hittade uttömmande och värdefulla svar på många av mina frågor om känslor, om intuition, om maskulint kontra feminint tänkande / kännande. Man skulle kunna säga att där EKIM är en bok för hjärnan, är EKIK en bok för hjärtat. EKIK värderar inte tankar som ”sämre” än känslor, utan erbjuder metoder för att kunna använda både tankar och känslor samtidigt. EKIK kallar detta ”brobyggande” för en väg till ”helhjärtadhet”, ett inre tillstånd där vi kopplar samman hjärna och hjärta, där vi förenar våra maskulina och våra feminina energier, ett tillstånd där vi inte bara går ”Jesu Väg”, undervisandets och handlandets väg, utan också beträder den lika viktiga ”Maria Väg”, varandets och relationens väg. Helhjärtadhet är ett tillstånd av helhet och etthet. EKIK skiljer också på egots känslor, exempelvis bitterhet, och hjärtats känslor, och påkallar behovet att lära sig skilja på dessa. EKIK kallar till och med hjärtats känslor ”vår inre instrumentpanel” i vår resa genom livet, där alla känslor rymmer viktiga budskap till oss, vare sig de känns positiva eller negativa – det finns inga ”dåliga” känslor. Denna del av EKIKs budskap har hjälpt mig mycket, både på ett personlig plan, där jag slutat döma mig själv för ”dåliga” eller ”otillåtna” känslor, och på ett yrkesmässigt plan.

Sammanfattningsvist kan jag säga att trots att jag, tillsammans med Paulina, arbetat många timmar med texten i EKIK, är det fortfarande så att jag ibland stannar till i vördnad inför den djupa vishet och också den vardagsnära praktiska kunskap EKIK uppvisar. Jag känner gång på gång hur EKIK hjälper mig att förankra min tro ännu stadigare, eftersom min andliga grund nu får stöd av ännu fler aspekter av Guds Röst. ”Röster” som inte är begränsade till EKIM och EKIK, utan som också för mig inkluderar flera andra, som ”resonerar” med mig, som Eckard Tolle, Krishnamurti, Ho’onoponopono, Dalai Lhama, och många fler.

Jesus ställer följande fråga i slutet av boken:

”När du vänder sista bladet, kommer du då att gråta vemodets tårar över att vår dialog är avslutad, över att du inte längre kommer att höra min röst? Eller kommer du att modigt möta din egen relation med mig? Kommer du att vända dig till din broder och höra min röst i honom? Kommer du att vara min röst när du vänder dig till din syster? Kommer du att bära helheten av vår relation inom dig? Kommer du att vara ett med mig, och genom att vara ett med mig aldrig känna dig ensam igen? Kommer du att låta separationens tomhet lämna dig en gång för alla?

Slutligen lite om hur det har varit att ha deltagit i det team-arbete framtagningen av EKIK utgjort. Jag och Paulina representerar mycket olika personlighetstyper, där jag väl kan ses som lite fyrkantigt ordningsam och analytisk, och Paulina nog kan beskrivas som en konstnärssjäl. Dessa olikheter hade gott kunnat föra med sig avsevärd friktion. Men, tvärtemot vad man skulle kunna tro, har vårt samarbete från början till slut präglats av lugn, dialog, humor och ett gemensamt utforskande – en text som EKIK kan inte ”bara” översättas språkligt, utan måste också ”översättas” teologiskt, filosofiskt och kulturellt. Jag tror att EKIKs budskap i sig har påverkat oss starkt, och att det präglat vår relation. EKIK påstår t.o.m. att relation är det enda riktigt verkliga. Vi har över åren träffats över nätet cirka 500 gånger, och vid varje sådan träff har vi oftast börjat med en timmes ”delande”, som handlat om olika vardagshändelser, fast där dessa ofta har lyft fram just det tema i EKIK som vi för tillfället arbetat med.

Nu har En kurs i kärlek kommit ut, och en viktig period i mitt liv avslutas. Med nyfikenhet och förväntan ser jag fram emot vad det nu är för uppgifter som kommer ”läggas fram” åt mig av Chefen… För Paulina fortsätter perioden ett tag till – hon och Håkan Björklund ska (liksom de gjorde med EKIM) ta fram EKIK som ljudbok.

Lars Gimstedt