Illusioner av
Richard Bach dök upp i ett bokhylle-röj hemma, efter 40 år. Boken bidrog starkt
till mitt andliga uppvaknande i slutet av 80-talet, och därför läste jag nu nyfiket
om den.
Men, 40 år med En kurs i mirakler (EKIM) och 10 år med En kurs i kärlek (EKIK) får mig nu att se den på ett helt annorlunda sätt.
Illusioner är en
nöjsam ”messias-skröna”, väl värd att läsa, men huvudpersonen – en inkarnerad Messias
- är egentligen ett ”andevärldens ego”, självcentrerad och ganska cynisk… Rätt ego-trippad,
helt enkelt. Den personliga friheten upphöjs till det högsta idealet att sträva
efter, Jesu kärleksbudskap lyser med sin frånvaro.
Illusioner vilar på samma grundsyn på tillvaron som Kenneth Wapnick tyvärr hamnade i (Kenneth redigerade EKIM) – den fysiska världen är i sig en illusion och existerar egentligen inte. Detta leder till en dualistisk världsbild, en där det finns en påtaglig risk att man hamnar i ett distanserat, eller till och med cyniskt, synsätt på andras lidande.
Huvudpersonen i Illusioner
hamnar helt tydligt där… (I rättvisans namn måste jag dock framhålla att för
Kenneth var kärleksbudskapet centralt, så det finns inga paralleller mellan EKIM
och Illusioner i övrigt.)
Denna grundsyn stöds egentligen inte av EKIM, som envist
framhåller att vår varseblivning av tillvaron kan styras av negativa
övertygelser, rädsla, projektioner, etc, och att felaktig varseblivning kan leda till att vi uppfattar illusioner och ser dem som sanna, i stället för
att se med Kristi Sanna Seende.
EKIK är ännu tydligare i att den
fysiska tillvaron är en aspekt av Ettheten, och den framhåller ännu
tydligare icke-dualismen. EKIK säger samma sak som EKIM, att vår
varseblivning av den fysiska tillvaron, när den styrs av rädsla i stället för
av kärlek, leder till illusoriskt seende.
Trots dessa invändningar är Illusioner läsvärd och
rätt kul, så ladda ned den som pdf eller som epub. Det är bara
150 sidor gles text, så det tar någon timme att läsa den. Mycket nöje!
