Omfamningen

Vi män ses kanske ibland som lite tankspridda, inte alltid närvarande, och det kan hända sådant som att ens partner argt utbrister ”Du säger aldrig att du älskar mig!” Ens egen sårade impuls på detta kan då resultera i ett surt ”Men det gör jag visst - senast tre veckor sen, på din födelsedag…”, men om man hejdar sig, går fram till partnern, kramar hen, och säger ”då gör jag det nu”, då kan man få uppleva att hens bitterhet smälter i ett motvilligt leende…

Kärleken behöver inte så många ord. En omfamning kan förmedla den tillräckligt bra, kanske till och med bättre.

Tänk om vi kunde förnimma Guds kärlek på samma enkla sätt?

”Vi lever i kärlekens omfamning likt de ljusskikt som tillsammans formar en regnbåge, odelbara, inåtböjda, i en båglinje över varandra. Kärleken växer inifrån, på samma sätt som ett barn växer i sin moders sköte. Inåt, inåt, in i omfamningen, källan till all begynnelse, kärnan och helheten av allt liv. Helheten existerar obekymrad om vad den ska bli. Den är.

...

Jag lever, och du tror faktiskt detta, annars skulle du inte vara här. Men du tänker inte på mig som levande och föreställer dig inte det. Kristus råder i det rike där jag lever, precis som Kristus var rådande i mig på jorden. I grottan på denna jord där min döda kropp lades, blev jag, av Kristus i mig, återlämnad till omfamningen. De enskilda hjärtslagen hos människan Jesus kunde inte längre höras. Mina hjärtslag var världens hjärtslag.

Föreställ dig en kropp i en grotta, en grotta i jorden, jorden på planeten, planeten i universum. Den ena vaggar den andra. Ingen är overksam. Ingen är död. Alla delar världens hjärtslag och vilar i varandra, i varandras omfamning och i omfamningen av Guds kärlek, Guds skapelse, Guds hjärtslag. Guds hjärtslag är världens ursprung, världens själ, den harmoniska världens ljud, existens utan början och utan slut. En enda omfamning. Allt sammantaget. Inget mindre och inget större ty allt är allt. Ett är ett.

Det finns inte längre någon anledning till utanförskap, inte heller till de känslor av övergivenhet som så många av er har känt. Du är inne i omfamningen där alla sådana sår läks.”

(En kurs i kärlek, K:20.12) 

Johannesvägen

I dag lyssnade jag på Eric Schüldt och Per Johansson i ett samtal om tro, en del i podden Myter och Mysterier. Just denna podd, ”Kyrkan”, är inledningen på en "serie i serien", som de kallar "Den hemliga kristendomen". Ett spännande samtal, och jag ser fram emot fortsättningen!

En sak jag fastnade för i Erics och Pers samtal var att Eric beskrev som att han varit en uttalad sökare, men att han nu funnit sin andliga hemvist i en katolsk församling i Stockholm. Han berättar hur han valde att bli församlingsmedlem där på en djupt känslomässig grund, hur det känts att ”komma hem”. Per uttryckte i samtalet skepsis inför katolska kyrkans strikta struktur, men Eric genmälde att även om den katolska kyrkan präglas av ”Petrusvägen”, så var det som lockat Eric i just denna församling en annan, mystisk, strömning som också finns i katolska kyrkan, en strömning han kallade ”Johannesvägen”, och att han ser sig själv som en som följer denna väg.

Jag ska här inte skriva mer om podden, utan uppmanar er att lyssna på den, och på de som kommer att följa. Men, podden fick mig att fundera på min egen ”väg”, och hur jag från början dragits till mystiken. Hur det märkligt nog är så att min far, starkt intellektuellt vetenskaplig ateist som t.o.m. blev upprörd över religiös tro, genomdrev att mitt mellannamn skulle vara Johannes. (Hans medvetna skäl var att han gillade Johannes Brahms.) Hur min ”väg” kanske har påverkats både av aposteln Johannes mystik, och Johannes döpares roll som den som beredde väg för Jesus Kristus.

Jag kände igen mig i Erics beskrivning av sin 40-årskris, som ledde till både lidande, skilsmässa och mörka år, men som också innebar en inre andlig resa. Min egen 40-årskris började nästan precis en månad efter min 40-årsdag (35 år sedan…), med att jag (ytterst motvilligt) tog del av vad som påstods vara Jesu ord i En kurs i mirakler. Jag hade fram till dess varit en icke-reflekterande ateist, men denna bok ledde mig att så småningom byta yrke från utvecklingsingenjör till psykoterapeut (30 år sedan). Krisen innefattade även för mig skilsmässa och mörka år, som dock vändes till ljus och frid så småningom.

Den ledde mig fem år sedan till att bidra till översättningen av A Course of Love (som presenterar sig som en fortsättning av mirakelkursen, 30 år efter), svensk titel En kurs i kärlek (EKIK), som gavs ut i november 2020. (Huvudöversättare Paulina Fredrikson.)

Under innevarande år har jag ägnat en hel del tid åt att ”bereda vägen” för Jesu underbara budskap i EKIK, genom att försöka göra boken känd på sociala medier - jag är medlem i 34 Facebook-grupper med andlig inriktning, och jag har gjort inlägg om EKIK en gång i veckan.

Just i dagarna har jag, i rollen att ansvara för Stiftelsen Kärlekens väg (som ger ut EKIK), gjort i ordning en ny sida på bokens webbplats - EKIK.se - UPPTÄCK EKIK - UTDRAG, där jag lagt två små häften med utdrag ur En kurs i kärlek. Ett med förordet, Introduktion, Preludium, och de sex första kapitlen, och ett som heter ”Hundra vägvisare - citat från EKIK”. På sidan kan man köpa dem som pappersböcker eller ladda ned dem gratis som e-böcker. Man kan också prenumerera på epostutskick, där man kan få två ”vägvisare” per vecka under ett helt år.

Jesus slutade inte tala till oss 2000 år sedan!

Guds olydiga revben

 

Bok-recension

Under den senaste träffen med Nätverket En kurs i mirakler, höstträffen i Södra Hoka 25-27 oktober 2019, uppstod givande samtal i storgruppen om hur starkt det gamla påbudet ”Kvinnan tige i församlingen” fortfarande, i dessa tider av feministisk medvetenhet, påverkar oss. Hur detta i stor grad sker på en undermedveten och nästan instinktiv nivå, som ett resultat av årtusendens påverkan från världsliga och andliga tänkare och makthavare (alltid män).

Efter ett av dessa samtal kom en av deltagarna fram till mig och tipsade om en bok hon tyckte jag borde läsa, ”Guds olydiga revben” av Gunilla Thorgren.

Jag följde en mirakelimpuls (dessa kommer numera allt oftare) och köpte omedelbart boken som e-bok via min mobil. Jag har nu läst den, och jag fick mot slutet av läsningen en mirakelimpuls till, att skriva en recension att införa i Mirakelnytt. Jag tror att jag påverkades av en känsla, som kom ur tanken ”Jag som ser mig själv som en upplyst man med feministiska ideal, men varför känns denna bok ändå som en ögonöppnare, och varför skäms jag så över hur vi män kan vara?”

Gunilla Thorgren är ytterst påläst, och har skrivit en faktaspäckad bok som spänner över fyra tusen år av europeisk religionshistoria. Större delen av det hon skriver om hade jag ingen aning om – det fanns inte med under min skoltid i skolämnena historia och religion, och jag har aldrig hört eller läst om det senare heller. Jag insåg att de historiebeskrivningar som jag under mitt liv tagit del av har varit ”vinnarnas”, makthavarnas och, framför allt, männens. Mycket av sådant jag hade fått lära mig - till exempel att Maria Magdalena var en hora - verkar ha varit fullständigt felaktigt, det har medvetet hittats på av män som ett sätt att återta makt från kvinnor som dristade sig till att tolka Bibeln själva och bilda sina egna gemenskaper runt sin tro.

”Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.” (Bibel 2000, 1 Kor. 14:34)

Gunilla Thorgren sammanfattar själv, i epilogen:

” Vad har jag lärt mig av den här resan genom idéhistorien?

… att kvinnor från alla samhällsklasser – från slavar och prostituerade till överklass – från början var aktivt engagerade i den proteströrelse som profeten Jesus startade.

… att det var kvinnor som paradoxalt nog räddade denna rörelse till eftervärlden.

(…)

Men:

… den katolska kyrkan under de första trehundra åren organiserade sig till sist i en genuint patriarkal hierarki där kvinnorna uteslöts.

… Gamla Testamentets Skapelseberättelse har använts som metaforiskt redskap för att förtala kvinnor, förminska kvinnor, skuldbelägga kvinnor.

(…)  

Men jag har också överraskats av:

… att det trots allt under hela denna långa tid fanns kvinnor som försökte intervenera och rucka på det värdesystem som kyrkan skapat och där både moral och praktik hade gått över styr. Modiga starka kvinnor som stred för kvinnors människovärde och delaktighet.

… att det finns ett allomfattande humanistiskt arv att hämta från dem.

(…)  

Sammantaget har jag lärt mig att i kristendomens grundbudskap krävs att kvinnan ska underordna sig för hon är: opålitlig, korkad, svag både själsligt och kroppsligt, falsk, saknar intellektuell förmåga.

Och att det är detta arv vi kämpar mot än i dag. Det här visste vi väl, kanske någon säger efter att ha följt hela min resa hit. Visste vi? Varför har vi då fortfarande inte lyckats åtgärda konsekvenserna? (…) Men det finns också ett mäktigt kvinnoarv att förvalta. Länge har det legat dolt i den patriarkala historieskrivningen. Bit för bit, inte utan möda, frilägger nu feministiska forskare värdefulla berättelser om den kvinnokraft som verkat genom hela historien. Historien är inte slut, den har just börjat.”

Min egen sammanfattning är att ”Guds olydiga revben” är en viktig allmänbildande bok för den som vill förstå hur påbudet ”Kvinnan tige i församlingen” har uppstått, hur det har präglat större delen av vår historia efter Jesu liv, och hur det har påverkat oss alla på djupet, både män och kvinnor.

Men jag insåg också, efter att ha testat ett första utkast av denna recension på en god vän som är djupt kristen, att Gunilla Thorgrens historiebeskrivning präglas av en, fullt begripligt, ensidig och arg syn på män och det idéarv de efterlämnat. Det kan samtidigt inte vara en slump att kristendomen är världens största och snabbast växande religion: grundbudskapet är och har sedan Jesu tid alltid varit budskapet om kärlek till vår nästa, även om många förvanskat det och använt religionen för ego-syften. När man strävar efter att förstå de negativa aspekterna av kristendomens långa historia, kan man, utan att vara medveten om det, själv hamna i ett dualistiskt och dömande tänkande, där viss tro är ”fel”, en annan ”rätt”. Människosläktet har haft sin ”barndom”, sin ”tonårstid”, sitt växande. Kanske är vi på väg mot ”vuxenhet”, där vi nu förmår lämna det ”barnsliga” egot bakom oss, och också förmår förlåta. Modern kristendom har de facto lämnat mycket av det patriarkala arvet bakom sig.

Rädda män har gjort mycket ont. Modiga män vågar gråta. Rädda män stöter ”de onda” från sig. Modiga män omfamnar.

” Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det.”
(George Santayana 1905, ”The Life of Reason”)

 

Existerar Gud?

 

Existerar Gud?

Jag var ett tag medlem i många Facebook-grupper med andlig inriktning. I många av dessa fördes ofta långa, invecklade, och ofta hätska diskussioner om Guds existens. Man ville antingen ”bevisa” att Gud är ett mänskligt påfund och inte existerar på riktigt, eller man ville ”bevisa” att Han finns, eftersom man tyckte sig ha upplevt Hans verk.

Båda sidor har delvis rätt, men eftersom båda sidor har en dualistisk syn på verkligheten och på Gud, vilar alla argument för eller emot Guds existens på föreställningen om en Gud åtskild från sin skapelse.

Vad skulle kunna hända om man öppnar sig för begreppet Etthet, där vi och Gud är ett, och ett med varje annan varelse? En etthet som innebär relation i förening, men som också inkluderar personlig individualitet, även för Gud?

Kanske är det så, att man då skulle kunna upptäcka sin sanna identitet, som Guds oändligt älskade son eller dotter, ett med Honom?

I boken En kurs i kärlek beskrivs denna etthet som medvetenheten om vår oupplösliga förening med Gud:

”Medvetenheten om föreningen med Gud existerar inom dig och väntar på ditt uttryck. Medvetenhet om föreningen med Gud existerar i allting. Den finns där i varje träd och varje blomma, i varje fjällbäck och varje vindfläkt. Den finns där i varenda mänsklig varelse. Det är nu dags att sluta agera som om den inte gör det. Det är dags att vara en kanal för den medvetenhet som finns i varje träd och varje blomma, i varje fjällbäck och i den fläktande vinden. Det är dags att vara en kanal för medvetenheten om föreningen med Gud som finns i varje levande varelse.

Det är denna medvetenhet som vi har kallat Kristus-medvetande, men vad du kallar den har ingen betydelse. Alla ord som har uttryckts om detta, som säger så många liknande saker på så många olika sätt, är ord som helt enkelt kallar dig till insikten om din förening med Gud och till den nya värld som du kan skapa så snart du accepterar och gör denna förening verklig.

Du skulle kunna tänka på dig själv som en kanal genom vilken föreningen med Gud uttrycks och görs verklig här och nu. Någon annan tid finns inte. Det finns inget ’högre’ själv som väntar på att få göra det som bara du kan göra. Det finns ingen annan som vet vad du vet, på det sätt som du vet det, eller som kan uttrycka det okända på det sätt som du kan uttrycka det. Det okända kan bara göras känt genom att tas emot och uttryckas. Kalla det vad du vill, ty det har ingen betydelse vad du kallar det. Kasta bort alla ord som uttrycker det okända på sätt som du inte skulle göra det och finn dina egna. Varje sätt behövs.

Kom bara ihåg känslan av att det finns en plats där du känner Gud, där du känner kärlek, där du känner glädje utan sorg, och liv som varar för evigt. Detta är det stora okända som du kan göra känt.”

(En kurs i kärlek, Dag 22.8)

Översättarassistent

 

Min resa med En kurs i kärlek

Under drygt fem år, 2015-2020, var jag ”översättarassistent” (samtalspartner, granskare, ordningsman och IT‑expert) till Paulina Fredriksson i arbetet med att översätta boken A Course of Love (ACOL) till En kurs i kärlek (EKIK). Förutom översättning arbetade vi också med layout och design.  Vi ägnade dessutom många timmar åt att samtala om olika nyckelbegrepp, som behövde översättas på ett sätt som är enhetligt i hela EKIK. Många av dessa nyckelbegrepp finns redan i En kurs i mirakler (EKIM). Att de återkommer i EKIK kändes viktigt för mig, eftersom jag personligen är övertygad om att EKIK är en fortsättning av Jesu samtal med oss som började 2000 år sedan, ett samtal som har fortsatt på olika sätt över tid, som kom via EKIM för 50 år sedan, och som i EKIK nu fortsätter. En kurs i kärlek kom ut 4 november 2020, och presenteras på webbplatsen enkursikärlek.se.

Men, den här artikeln ska inte handla on EKIK i sig, utan mer om hur jag själv påverkades av arbetet med boken under hela den här långa tiden.

EKIM ”hittade” mig 1986, och förvandlade en fysiker och utvecklingsingenjör, tillika ateist, till en troende psykosyntesterapeut, ett yrke jag nu ägnat mig åt lika länge som tekniken, trettio år, dock med tio års överlappning. EKIM har varit och är min grund att stå på, och dess tankar och begrepp har över tid allt mer präglat min syn på världen, mina medmänniskor, och mitt förhållningssätt, både privat och yrkesmässigt.

När jag ”av en slump” stötte på ACOL kände jag mig därför skeptisk. Som vanligt, höll jag på att säga – genom åren har jag stött på mycket som har utgett sig för att ha gudomligt ursprung, men som jag har känt inte varit ”rent”, utan varit som om det i olika grader präglats av ego-drivkrafter. Jag upprättade för länge sedan en ”regel” för mig själv, med vilken jag skulle kunna sortera bort sådant som jag inte kände var i resonans med min egen tro. Regeln löd ”Om detta budskap på något sätt, öppet eller dolt, använder rädsla med avsikt att påverka, är det inte för mig”.

Men, min skepsis försvann så fort jag hade läst bara ett kapitel i ACOL – så väl kände jag igen Jesu välbekanta röst, som talat till mig under så lång tid, och inte bara via EKIM. Jag kände snart att detta, för mig, var en nödvändig fortsättning av EKIM, ett nödvändigt verktyg för mitt nästa steg i min personliga och andliga utveckling. EKIK har fördjupat min förståelse för EKIM och dess grundliga och ytterst nödvändiga beskrivning av egot och dess mekanismer. EKIK har fått mig att förstå hur viktig EKIM fortfarande är för mig, och att inse att den kommer att fortsätta att ingå i min andliga bas. Men, EKIK har utvidgat denna andliga bas, och har också gett mig svaret på ett antal frågor som jag brottats med, framför allt i början av mina EKIM-studier, frågor som jag resignerat hade lagt åt sidan i brist på vettiga svar.

Den främsta frågan, som jag brottades med tidigt under mitt EKIM-studium, är frågan huruvida den fysiska verkligheten är illusorisk. Det kändes som att om jag skulle tro på detta, så behövde jag ju egentligen inte bry mig om fasansfulla saker som händer, de inträffar ju inte ”på riktigt”. Risken för att hamna i hjärtlöshet och/eller likgiltighet, eller i värsta fall cynism, kändes överhängande. EKIM säger i och för sig att det är vår varseblivning av den fysiska verkligheten som är ett illusoriskt sätt att se, och som hindrar oss från att se att himmelriket är mitt ibland oss. Men EKIM är inte tydlig nog, och har som jag uppfattar det ofta missförståtts. EKIK gav mig äntligen svaret: Vi som Guds söner och döttrar, tillsammans med Gud som vi är en oupplöslig del av, skapade den fysiska verkligheten som en kärlekshandling, som ett sätt att skapa relationer, dialog, kreativ spänning, och fortsatt skapelse, fast i etthet. Den fysiska verkligheten är verklig, men är bara en aspekt, ett uttryck av Jag Är, av att Vi Är Ett. ”Det lilla misstaget” var att vi glömde bort denna ”lek”, vi glömde att skratta… EKIK berättar att när hågkomsten om detta återvänder till oss, kommer vår fysiska kropp att ”upphöjas” och åter bli det verktyg för nyskapande och upptäckt, som den ursprungligen var menad att vara.

Jag skulle vilja påstå att den teologiska tolkningen av EKIM med avseende på fysisk verklighet som helt igenom illusorisk, en tolkning jag ibland stött på, bland annat i Kenneth Wapnicks böcker, skapade en ny slags dualism, trots att EKIM förespråkar icke-dualism. För mig erbjuder EKIK en alternativ tolkning, en där allt vi upplever i vår verklighet är inkluderat, både fysiskt, mentalt och andligt, i en verklighet som är Ett, gränslös och obruten.

En annan för mig viktig fråga, en som kom upp för mig i samband med min terapeutiska verksamhet, var frågan om känslor. EKIM är en mentalt inriktad självstudiekurs och heltäckande i detta avseende, men även om EKIM utgör en grundlig genomlysning av egot och dess mekanismer, en som varit ytterst nödvändig under de gångna femtio åren, och som påverkat världen mer än jag tror vi inser, så lyser en viktig aspekt av vår mänskliga erfarenhet, känslolivet, med sin frånvaro. Yrkesmässigt har jag mött många som via olika kognitiva metoder har blivit ”experter på sina barndomar”, men som fortfarande mår lika dåligt… Jag kände inte att EKIM gav mig några riktiga svar på mina frågor hur jag skulle kunna hjälpa människor med deras jobbiga känslor, att hjälpa dem hantera den allmänt negativa inställning som finns i vår kultur gentemot känslor, och att lyfta fram det ”feminina” sättet att veta. Jag blev glad och lättad, när jag i EKIK hittade uttömmande och värdefulla svar på många av mina frågor om känslor, om intuition, om maskulint kontra feminint tänkande / kännande. Man skulle kunna säga att där EKIM är en bok för hjärnan, är EKIK en bok för hjärtat. EKIK värderar inte tankar som ”sämre” än känslor, utan erbjuder metoder för att kunna använda både tankar och känslor samtidigt. EKIK kallar detta ”brobyggande” för en väg till ”helhjärtadhet”, ett inre tillstånd där vi kopplar samman hjärna och hjärta, där vi förenar våra maskulina och våra feminina energier, ett tillstånd där vi inte bara går ”Jesu Väg”, undervisandets och handlandets väg, utan också beträder den lika viktiga ”Maria Väg”, varandets och relationens väg. Helhjärtadhet är ett tillstånd av helhet och etthet. EKIK skiljer också på egots känslor, exempelvis bitterhet, och hjärtats känslor, och påkallar behovet att lära sig skilja på dessa. EKIK kallar till och med hjärtats känslor ”vår inre instrumentpanel” i vår resa genom livet, där alla känslor rymmer viktiga budskap till oss, vare sig de känns positiva eller negativa – det finns inga ”dåliga” känslor. Denna del av EKIKs budskap har hjälpt mig mycket, både på ett personlig plan, där jag slutat döma mig själv för ”dåliga” eller ”otillåtna” känslor, och på ett yrkesmässigt plan.

Sammanfattningsvist kan jag säga att trots att jag, tillsammans med Paulina, arbetat många timmar med texten i EKIK, är det fortfarande så att jag ibland stannar till i vördnad inför den djupa vishet och också den vardagsnära praktiska kunskap EKIK uppvisar. Jag känner gång på gång hur EKIK hjälper mig att förankra min tro ännu stadigare, eftersom min andliga grund nu får stöd av ännu fler aspekter av Guds Röst. ”Röster” som inte är begränsade till EKIM och EKIK, utan som också för mig inkluderar flera andra, som ”resonerar” med mig, som Eckard Tolle, Krishnamurti, Ho’onoponopono, Dalai Lhama, och många fler.

Jesus ställer följande fråga i slutet av boken:

”När du vänder sista bladet, kommer du då att gråta vemodets tårar över att vår dialog är avslutad, över att du inte längre kommer att höra min röst? Eller kommer du att modigt möta din egen relation med mig? Kommer du att vända dig till din broder och höra min röst i honom? Kommer du att vara min röst när du vänder dig till din syster? Kommer du att bära helheten av vår relation inom dig? Kommer du att vara ett med mig, och genom att vara ett med mig aldrig känna dig ensam igen? Kommer du att låta separationens tomhet lämna dig en gång för alla?

Slutligen lite om hur det har varit att ha deltagit i det team-arbete framtagningen av EKIK utgjort. Jag och Paulina representerar mycket olika personlighetstyper, där jag väl kan ses som lite fyrkantigt ordningsam och analytisk, och Paulina nog kan beskrivas som en konstnärssjäl. Dessa olikheter hade gott kunnat föra med sig avsevärd friktion. Men, tvärtemot vad man skulle kunna tro, har vårt samarbete från början till slut präglats av lugn, dialog, humor och ett gemensamt utforskande – en text som EKIK kan inte ”bara” översättas språkligt, utan måste också ”översättas” teologiskt, filosofiskt och kulturellt. Jag tror att EKIKs budskap i sig har påverkat oss starkt, och att det präglat vår relation. EKIK påstår t.o.m. att relation är det enda riktigt verkliga. Vi har över åren träffats över nätet cirka 500 gånger, och vid varje sådan träff har vi oftast börjat med en timmes ”delande”, som handlat om olika vardagshändelser, fast där dessa ofta har lyft fram just det tema i EKIK som vi för tillfället arbetat med.

Nu har En kurs i kärlek kommit ut, och en viktig period i mitt liv avslutas. Med nyfikenhet och förväntan ser jag fram emot vad det nu är för uppgifter som kommer ”läggas fram” åt mig av Chefen… För Paulina fortsätter perioden ett tag till – hon och Håkan Björklund ska (liksom de gjorde med EKIM) ta fram EKIK som ljudbok.

Lars Gimstedt

Hur talar Gud till oss?

Hur talar Gud till oss? Vilka trosläror är ”sanna” och vilka kan anses vara ”falska”?

Diskussioner om detta väcker starka känslor, de urartar ibland till dispyter, till och med strider, där alla medel tycks vara tillåtna.

För egen del försöker jag navigera med hjälp av en hemsnickrad ”regel”:

”Verkar detta försöka påverka mig genom att väcka rädsla, misstänksamhet eller avståndstagande, är det inte för mig.”

Jag tror Gud talar till oss på många sätt, genom många kanaler. Vi kan höra Hans röst om vi lyssnar med hjärtat. Jag tror att medan min hjärna kan låta sig luras, vet mitt hjärta huruvida budskapet handlar om rädsla och misstänksamhet, eller om det handlar om kärlek och förlåtelse. Jag tror att all sann kärlek har samma källa - Guds Kärlek.

Jag tror att jag, om jag lyssnar med hjärtat, kan urskilja Guds röst i en bok, i en artikel, i ett radio- eller TV-program, i ett inlägg i sociala medier, i vad någon av mina bröder eller systrar säger.

Men, som i bilden här ovanför, är rösten från min broder eller syster ibland inte Guds utan egots. Lyssnar jag med hjärtat vet jag dock att vad jag än hör, är det antingen kärlek, eller rädslans rop på kärlek, så mitt svar kan alltid vara ett och samma - kärlek.

I slutet av En kurs i kärlek, i den tredje boken, Dialogerna, säger Jesus:

”Skapelsen är en dialog.

Skapelsen är en ständigt pågående akt av givande och mottagande som ett. Det är även dialogen.

’Lyssna, så kommer du att höra.’ Men vad lyssnar du till? Att gå in i dialogen är som att uppehålla sig i det närvarande ögonblicket och höra allt som sägs på alla sätt det sägs. Nu är det dags att verkligen börja ’höra’ min röst i varje aspekt av skapelsen och svara med din egen röst i alla dina egna skapande handlingar. Det är dags att inse att du är en skapare.”

Han avslutar boken med dessa ord:

”Vilken har varit den starkaste känsla som du har haft när du studerat den här kursen och det som hör ihop med den? Har det inte varit en känsla av att vara känd? Har inte den här kursen pekat på de frågor, den längtan, de tvivel som du fram till nu skulle ha kallat enbart dina? Har den inte talat till dig som om den känner ditt hjärtas hemligheter? Som om den var skriven just för dig? Det var den.

Du är min älskade. Vi har just haft en dialog med varandra. Ditt hjärta har talat till mig och jag har svarat. Kärleken har svarat. Hur kommer du nu att besvara kärleken?

När du vänder sista bladet, kommer du då att gråta vemodets tårar över att vår dialog är avslutad, över att du inte längre kommer att höra min röst? Eller kommer du att modigt möta din egen relation med mig? Kommer du att vända dig till din broder och höra min röst i honom? Kommer du att vara min röst när du vänder dig till din syster? Kommer du att bära helheten av vår relation inom dig? Kommer du att vara ett med mig, och genom att vara ett med mig aldrig känna dig ensam igen? Kommer du att låta separationens tomhet lämna dig en gång för alla?

Kommer du att fortsätta denna dialog med mig och med alla andra? Kommer du att bära den med dig till markplanet – till platsen för fullbordan och uppvisandet av vem du är?

Kommer du att vara den relation som återlämnar kärleken till alla som delar denna värld med dig?”