Ha rätt eller vara lycklig?

”Syndafallet” var egentligen början på en serie tvångstankar, som började när Adam och Eva åt av kunskapens träd, och fick för sig att de skulle kunna ”bli som gudar” och skapa åtskilt från Gud. Egot blev den nya guden, men denna fantasi hotades av en undermedveten insikt att de ju redan var gudomliga, med full tillgång till Guds skaparkraft. För att försvara fantasin om ett oberoende ego med egen fri vilja, blev det viktigare för egot att ”ha rätt” än att vara lycklig.

Kanske kan vi vända om, och börja vandra vägen tillbaka till Guds rike (där vi egentligen har bott hela tiden), genom att i varje konflikt, i varje situation som väcker ilska, upprördhet eller kränkthet ställa oss frågan: ”Vad vill jag helst, just nu - ha rätt eller vara lycklig?”

”Det enda egot bryr sig om, är sin egen överlevnad som det är. Detta är inte enbart omsorg om sådana behov som mat och husrum, utan om överlevnaden av det separerade självets tankesystem. Lycka är ingen prioritet här, men att ha rätt är ganska viktigt för det. Det skulle föredra att vara allvarligt och tungsint i stället för lättsamt och gladlynt. Att ta livet på allvar är en huvudstrategi hos det separerade självet som ser sitt eget allvar som nödvändigt för att bibehålla sin separation. Glädje är därför det största hotet mot det separerade självet ty glädjen kommer från förening och förstärker föreningens dragningskraft på bekostnad av separationens dragningskraft.”

(En kurs i kärlek, K:10.19)

Hur blir man lycklig?

 

Hur blir man lycklig?

Jag strävade efter ”Lyckan”, och trodde att jag skulle kunna ”få” den genom att uppnå något, genom någon annan, genom någon speciell upplevelse, genom hårt arbete, … Listan på vad som jag föreställde mig borde kunna skänka mig lycka var lång. Tills jag till slut började inse att det jag sökte utanför mig själv alltid hade funnits i mitt inre. Först kom insikten gradvist, som en känsla av tacksamhet över allt det jag ändå faktiskt hade, sedan mer och mer som en känsla av inre frid. Till slut som tanken att jag faktiskt skulle kunna ”vara lycklig utan anledning”.

Borde vi kanske på allvar börja lyssna på Jesu budskap han riktade till oss två tusen år sedan?

”Oändligt lång tid har gått sedan skapelsen började, och ni har fortfarande inte lärt er lektionen om himlens fåglar eller blommorna på marken. Två tusen år har gått sedan ni ombads uppmärksamma denna lektion. Liljorna på marken varken sår eller skördar och ändå blir de sörjda för. Himlens fåglar lever för att sjunga en sång av glädje. Det gör även du.

Guds vilja för dig är lycka, och aldrig har det varit på annat sätt.”

Ovanstående stycke ur En kurs i kärlek stärkte mina tankar och min känsla, och bekräftades även av detta:

”Att i andra människor, i saker och ting och på andra platser, leta efter det som du har förlorat är bara ett tecken på att du inte förstår att det som du har förlorat fortfarande tillhör dig. Det som du har förlorat saknas men är inte borta. Det som du har förlorat är dolt för dig men har inte försvunnit eller upphört att finnas. Det som du har förlorat är verkligen värdefullt, och det vet du. Men du vet inte vad detta värdefulla någonting är. En enda sak är säker: när du har funnit det kommer du att veta att det har återfunnits. Det är detta som kommer att skänka dig lycka och frid, belåtenhet och en känsla av tillhörighet. Det är detta som kommer att få dig att känna att din tid här inte har varit förgäves. Vad än ditt liv för övrigt tycks vara till för vet du, att om du på din dödsbädd inte funnit vad du har sökt, kommer du inte att gå vidare i djupaste frid utan i mörk förtvivlan och rädsla. Du kommer inte att ha något hopp om det som ligger bortom livet, för du har inte funnit något hopp i livet.

Ditt sökande efter det som du saknar blir således en kapplöpning mot döden. Du söker det här, du söker det där, och jäktar på till nästa sak och nästa. Varje person springer detta lopp ensam, med hopp om seger bara för egen del. Du inser inte att om du skulle stanna och ta din broders hand, skulle kapplöpningsbanan förvandlas till en dal full med liljor, och du skulle återfinna dig själv på andra sidan mållinjen, och där kunna vila ut till slut.”

(EKIK K:9.39)

Vad är frälsning?

 

Vad är frälsning?

Paret på bilden har kanske ägnat sig åt sin definition av kärlek, utan att förstå vad kärlek egentligen är. Eller så har deras variant varit ett sant uttryck för den. I vilketdera fall, verkar de skjuta bort ”frälsningen”, eftersom de, tillsammans med de flesta av oss, inte förstår vad frälsning egentligen är.

Boken En kurs i kärlek nämner ordet ”Frälsning” bara i ett kapitel, men där tillhandahålls å andra sidan en regelrätt definition av ordet (jag har gulmarkerat definitionen):

https://enkursikarlek.org/EKIK_Kap_2.pdf

Omfamningen

Vi män ses kanske ibland som lite tankspridda, inte alltid närvarande, och det kan hända sådant som att ens partner argt utbrister ”Du säger aldrig att du älskar mig!” Ens egen sårade impuls på detta kan då resultera i ett surt ”Men det gör jag visst - senast tre veckor sen, på din födelsedag…”, men om man hejdar sig, går fram till partnern, kramar hen, och säger ”då gör jag det nu”, då kan man få uppleva att hens bitterhet smälter i ett motvilligt leende…

Kärleken behöver inte så många ord. En omfamning kan förmedla den tillräckligt bra, kanske till och med bättre.

Tänk om vi kunde förnimma Guds kärlek på samma enkla sätt?

”Vi lever i kärlekens omfamning likt de ljusskikt som tillsammans formar en regnbåge, odelbara, inåtböjda, i en båglinje över varandra. Kärleken växer inifrån, på samma sätt som ett barn växer i sin moders sköte. Inåt, inåt, in i omfamningen, källan till all begynnelse, kärnan och helheten av allt liv. Helheten existerar obekymrad om vad den ska bli. Den är.

...

Jag lever, och du tror faktiskt detta, annars skulle du inte vara här. Men du tänker inte på mig som levande och föreställer dig inte det. Kristus råder i det rike där jag lever, precis som Kristus var rådande i mig på jorden. I grottan på denna jord där min döda kropp lades, blev jag, av Kristus i mig, återlämnad till omfamningen. De enskilda hjärtslagen hos människan Jesus kunde inte längre höras. Mina hjärtslag var världens hjärtslag.

Föreställ dig en kropp i en grotta, en grotta i jorden, jorden på planeten, planeten i universum. Den ena vaggar den andra. Ingen är overksam. Ingen är död. Alla delar världens hjärtslag och vilar i varandra, i varandras omfamning och i omfamningen av Guds kärlek, Guds skapelse, Guds hjärtslag. Guds hjärtslag är världens ursprung, världens själ, den harmoniska världens ljud, existens utan början och utan slut. En enda omfamning. Allt sammantaget. Inget mindre och inget större ty allt är allt. Ett är ett.

Det finns inte längre någon anledning till utanförskap, inte heller till de känslor av övergivenhet som så många av er har känt. Du är inne i omfamningen där alla sådana sår läks.”

(En kurs i kärlek, K:20.12) 

Johannesvägen

I dag lyssnade jag på Eric Schüldt och Per Johansson i ett samtal om tro, en del i podden Myter och Mysterier. Just denna podd, ”Kyrkan”, är inledningen på en "serie i serien", som de kallar "Den hemliga kristendomen". Ett spännande samtal, och jag ser fram emot fortsättningen!

En sak jag fastnade för i Erics och Pers samtal var att Eric beskrev som att han varit en uttalad sökare, men att han nu funnit sin andliga hemvist i en katolsk församling i Stockholm. Han berättar hur han valde att bli församlingsmedlem där på en djupt känslomässig grund, hur det känts att ”komma hem”. Per uttryckte i samtalet skepsis inför katolska kyrkans strikta struktur, men Eric genmälde att även om den katolska kyrkan präglas av ”Petrusvägen”, så var det som lockat Eric i just denna församling en annan, mystisk, strömning som också finns i katolska kyrkan, en strömning han kallade ”Johannesvägen”, och att han ser sig själv som en som följer denna väg.

Jag ska här inte skriva mer om podden, utan uppmanar er att lyssna på den, och på de som kommer att följa. Men, podden fick mig att fundera på min egen ”väg”, och hur jag från början dragits till mystiken. Hur det märkligt nog är så att min far, starkt intellektuellt vetenskaplig ateist som t.o.m. blev upprörd över religiös tro, genomdrev att mitt mellannamn skulle vara Johannes. (Hans medvetna skäl var att han gillade Johannes Brahms.) Hur min ”väg” kanske har påverkats både av aposteln Johannes mystik, och Johannes döpares roll som den som beredde väg för Jesus Kristus.

Jag kände igen mig i Erics beskrivning av sin 40-årskris, som ledde till både lidande, skilsmässa och mörka år, men som också innebar en inre andlig resa. Min egen 40-årskris började nästan precis en månad efter min 40-årsdag (35 år sedan…), med att jag (ytterst motvilligt) tog del av vad som påstods vara Jesu ord i En kurs i mirakler. Jag hade fram till dess varit en icke-reflekterande ateist, men denna bok ledde mig att så småningom byta yrke från utvecklingsingenjör till psykoterapeut (30 år sedan). Krisen innefattade även för mig skilsmässa och mörka år, som dock vändes till ljus och frid så småningom.

Den ledde mig fem år sedan till att bidra till översättningen av A Course of Love (som presenterar sig som en fortsättning av mirakelkursen, 30 år efter), svensk titel En kurs i kärlek (EKIK), som gavs ut i november 2020. (Huvudöversättare Paulina Fredrikson.)

Under innevarande år har jag ägnat en hel del tid åt att ”bereda vägen” för Jesu underbara budskap i EKIK, genom att försöka göra boken känd på sociala medier - jag är medlem i 34 Facebook-grupper med andlig inriktning, och jag har gjort inlägg om EKIK en gång i veckan.

Just i dagarna har jag, i rollen att ansvara för Stiftelsen Kärlekens väg (som ger ut EKIK), gjort i ordning en ny sida på bokens webbplats - EKIK.se - UPPTÄCK EKIK - UTDRAG, där jag lagt två små häften med utdrag ur En kurs i kärlek. Ett med förordet, Introduktion, Preludium, och de sex första kapitlen, och ett som heter ”Hundra vägvisare - citat från EKIK”. På sidan kan man köpa dem som pappersböcker eller ladda ned dem gratis som e-böcker. Man kan också prenumerera på epostutskick, där man kan få två ”vägvisare” per vecka under ett helt år.

Jesus slutade inte tala till oss 2000 år sedan!

Guds olydiga revben

 

Bok-recension

Under den senaste träffen med Nätverket En kurs i mirakler, höstträffen i Södra Hoka 25-27 oktober 2019, uppstod givande samtal i storgruppen om hur starkt det gamla påbudet ”Kvinnan tige i församlingen” fortfarande, i dessa tider av feministisk medvetenhet, påverkar oss. Hur detta i stor grad sker på en undermedveten och nästan instinktiv nivå, som ett resultat av årtusendens påverkan från världsliga och andliga tänkare och makthavare (alltid män).

Efter ett av dessa samtal kom en av deltagarna fram till mig och tipsade om en bok hon tyckte jag borde läsa, ”Guds olydiga revben” av Gunilla Thorgren.

Jag följde en mirakelimpuls (dessa kommer numera allt oftare) och köpte omedelbart boken som e-bok via min mobil. Jag har nu läst den, och jag fick mot slutet av läsningen en mirakelimpuls till, att skriva en recension att införa i Mirakelnytt. Jag tror att jag påverkades av en känsla, som kom ur tanken ”Jag som ser mig själv som en upplyst man med feministiska ideal, men varför känns denna bok ändå som en ögonöppnare, och varför skäms jag så över hur vi män kan vara?”

Gunilla Thorgren är ytterst påläst, och har skrivit en faktaspäckad bok som spänner över fyra tusen år av europeisk religionshistoria. Större delen av det hon skriver om hade jag ingen aning om – det fanns inte med under min skoltid i skolämnena historia och religion, och jag har aldrig hört eller läst om det senare heller. Jag insåg att de historiebeskrivningar som jag under mitt liv tagit del av har varit ”vinnarnas”, makthavarnas och, framför allt, männens. Mycket av sådant jag hade fått lära mig - till exempel att Maria Magdalena var en hora - verkar ha varit fullständigt felaktigt, det har medvetet hittats på av män som ett sätt att återta makt från kvinnor som dristade sig till att tolka Bibeln själva och bilda sina egna gemenskaper runt sin tro.

”Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.” (Bibel 2000, 1 Kor. 14:34)

Gunilla Thorgren sammanfattar själv, i epilogen:

” Vad har jag lärt mig av den här resan genom idéhistorien?

… att kvinnor från alla samhällsklasser – från slavar och prostituerade till överklass – från början var aktivt engagerade i den proteströrelse som profeten Jesus startade.

… att det var kvinnor som paradoxalt nog räddade denna rörelse till eftervärlden.

(…)

Men:

… den katolska kyrkan under de första trehundra åren organiserade sig till sist i en genuint patriarkal hierarki där kvinnorna uteslöts.

… Gamla Testamentets Skapelseberättelse har använts som metaforiskt redskap för att förtala kvinnor, förminska kvinnor, skuldbelägga kvinnor.

(…)  

Men jag har också överraskats av:

… att det trots allt under hela denna långa tid fanns kvinnor som försökte intervenera och rucka på det värdesystem som kyrkan skapat och där både moral och praktik hade gått över styr. Modiga starka kvinnor som stred för kvinnors människovärde och delaktighet.

… att det finns ett allomfattande humanistiskt arv att hämta från dem.

(…)  

Sammantaget har jag lärt mig att i kristendomens grundbudskap krävs att kvinnan ska underordna sig för hon är: opålitlig, korkad, svag både själsligt och kroppsligt, falsk, saknar intellektuell förmåga.

Och att det är detta arv vi kämpar mot än i dag. Det här visste vi väl, kanske någon säger efter att ha följt hela min resa hit. Visste vi? Varför har vi då fortfarande inte lyckats åtgärda konsekvenserna? (…) Men det finns också ett mäktigt kvinnoarv att förvalta. Länge har det legat dolt i den patriarkala historieskrivningen. Bit för bit, inte utan möda, frilägger nu feministiska forskare värdefulla berättelser om den kvinnokraft som verkat genom hela historien. Historien är inte slut, den har just börjat.”

Min egen sammanfattning är att ”Guds olydiga revben” är en viktig allmänbildande bok för den som vill förstå hur påbudet ”Kvinnan tige i församlingen” har uppstått, hur det har präglat större delen av vår historia efter Jesu liv, och hur det har påverkat oss alla på djupet, både män och kvinnor.

Men jag insåg också, efter att ha testat ett första utkast av denna recension på en god vän som är djupt kristen, att Gunilla Thorgrens historiebeskrivning präglas av en, fullt begripligt, ensidig och arg syn på män och det idéarv de efterlämnat. Det kan samtidigt inte vara en slump att kristendomen är världens största och snabbast växande religion: grundbudskapet är och har sedan Jesu tid alltid varit budskapet om kärlek till vår nästa, även om många förvanskat det och använt religionen för ego-syften. När man strävar efter att förstå de negativa aspekterna av kristendomens långa historia, kan man, utan att vara medveten om det, själv hamna i ett dualistiskt och dömande tänkande, där viss tro är ”fel”, en annan ”rätt”. Människosläktet har haft sin ”barndom”, sin ”tonårstid”, sitt växande. Kanske är vi på väg mot ”vuxenhet”, där vi nu förmår lämna det ”barnsliga” egot bakom oss, och också förmår förlåta. Modern kristendom har de facto lämnat mycket av det patriarkala arvet bakom sig.

Rädda män har gjort mycket ont. Modiga män vågar gråta. Rädda män stöter ”de onda” från sig. Modiga män omfamnar.

” Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det.”
(George Santayana 1905, ”The Life of Reason”)

 

Existerar Gud?

 

Existerar Gud?

Jag var ett tag medlem i många Facebook-grupper med andlig inriktning. I många av dessa fördes ofta långa, invecklade, och ofta hätska diskussioner om Guds existens. Man ville antingen ”bevisa” att Gud är ett mänskligt påfund och inte existerar på riktigt, eller man ville ”bevisa” att Han finns, eftersom man tyckte sig ha upplevt Hans verk.

Båda sidor har delvis rätt, men eftersom båda sidor har en dualistisk syn på verkligheten och på Gud, vilar alla argument för eller emot Guds existens på föreställningen om en Gud åtskild från sin skapelse.

Vad skulle kunna hända om man öppnar sig för begreppet Etthet, där vi och Gud är ett, och ett med varje annan varelse? En etthet som innebär relation i förening, men som också inkluderar personlig individualitet, även för Gud?

Kanske är det så, att man då skulle kunna upptäcka sin sanna identitet, som Guds oändligt älskade son eller dotter, ett med Honom?

I boken En kurs i kärlek beskrivs denna etthet som medvetenheten om vår oupplösliga förening med Gud:

”Medvetenheten om föreningen med Gud existerar inom dig och väntar på ditt uttryck. Medvetenhet om föreningen med Gud existerar i allting. Den finns där i varje träd och varje blomma, i varje fjällbäck och varje vindfläkt. Den finns där i varenda mänsklig varelse. Det är nu dags att sluta agera som om den inte gör det. Det är dags att vara en kanal för den medvetenhet som finns i varje träd och varje blomma, i varje fjällbäck och i den fläktande vinden. Det är dags att vara en kanal för medvetenheten om föreningen med Gud som finns i varje levande varelse.

Det är denna medvetenhet som vi har kallat Kristus-medvetande, men vad du kallar den har ingen betydelse. Alla ord som har uttryckts om detta, som säger så många liknande saker på så många olika sätt, är ord som helt enkelt kallar dig till insikten om din förening med Gud och till den nya värld som du kan skapa så snart du accepterar och gör denna förening verklig.

Du skulle kunna tänka på dig själv som en kanal genom vilken föreningen med Gud uttrycks och görs verklig här och nu. Någon annan tid finns inte. Det finns inget ’högre’ själv som väntar på att få göra det som bara du kan göra. Det finns ingen annan som vet vad du vet, på det sätt som du vet det, eller som kan uttrycka det okända på det sätt som du kan uttrycka det. Det okända kan bara göras känt genom att tas emot och uttryckas. Kalla det vad du vill, ty det har ingen betydelse vad du kallar det. Kasta bort alla ord som uttrycker det okända på sätt som du inte skulle göra det och finn dina egna. Varje sätt behövs.

Kom bara ihåg känslan av att det finns en plats där du känner Gud, där du känner kärlek, där du känner glädje utan sorg, och liv som varar för evigt. Detta är det stora okända som du kan göra känt.”

(En kurs i kärlek, Dag 22.8)

Översättarassistent

 

Min resa med En kurs i kärlek

Under drygt fem år, 2015-2020, var jag ”översättarassistent” (samtalspartner, granskare, ordningsman och IT‑expert) till Paulina Fredriksson i arbetet med att översätta boken A Course of Love (ACOL) till En kurs i kärlek (EKIK). Förutom översättning arbetade vi också med layout och design.  Vi ägnade dessutom många timmar åt att samtala om olika nyckelbegrepp, som behövde översättas på ett sätt som är enhetligt i hela EKIK. Många av dessa nyckelbegrepp finns redan i En kurs i mirakler (EKIM). Att de återkommer i EKIK kändes viktigt för mig, eftersom jag personligen är övertygad om att EKIK är en fortsättning av Jesu samtal med oss som började 2000 år sedan, ett samtal som har fortsatt på olika sätt över tid, som kom via EKIM för 50 år sedan, och som i EKIK nu fortsätter. En kurs i kärlek kom ut 4 november 2020, och presenteras på webbplatsen enkursikärlek.se.

Men, den här artikeln ska inte handla on EKIK i sig, utan mer om hur jag själv påverkades av arbetet med boken under hela den här långa tiden.

EKIM ”hittade” mig 1986, och förvandlade en fysiker och utvecklingsingenjör, tillika ateist, till en troende psykosyntesterapeut, ett yrke jag nu ägnat mig åt lika länge som tekniken, trettio år, dock med tio års överlappning. EKIM har varit och är min grund att stå på, och dess tankar och begrepp har över tid allt mer präglat min syn på världen, mina medmänniskor, och mitt förhållningssätt, både privat och yrkesmässigt.

När jag ”av en slump” stötte på ACOL kände jag mig därför skeptisk. Som vanligt, höll jag på att säga – genom åren har jag stött på mycket som har utgett sig för att ha gudomligt ursprung, men som jag har känt inte varit ”rent”, utan varit som om det i olika grader präglats av ego-drivkrafter. Jag upprättade för länge sedan en ”regel” för mig själv, med vilken jag skulle kunna sortera bort sådant som jag inte kände var i resonans med min egen tro. Regeln löd ”Om detta budskap på något sätt, öppet eller dolt, använder rädsla med avsikt att påverka, är det inte för mig”.

Men, min skepsis försvann så fort jag hade läst bara ett kapitel i ACOL – så väl kände jag igen Jesu välbekanta röst, som talat till mig under så lång tid, och inte bara via EKIM. Jag kände snart att detta, för mig, var en nödvändig fortsättning av EKIM, ett nödvändigt verktyg för mitt nästa steg i min personliga och andliga utveckling. EKIK har fördjupat min förståelse för EKIM och dess grundliga och ytterst nödvändiga beskrivning av egot och dess mekanismer. EKIK har fått mig att förstå hur viktig EKIM fortfarande är för mig, och att inse att den kommer att fortsätta att ingå i min andliga bas. Men, EKIK har utvidgat denna andliga bas, och har också gett mig svaret på ett antal frågor som jag brottats med, framför allt i början av mina EKIM-studier, frågor som jag resignerat hade lagt åt sidan i brist på vettiga svar.

Den främsta frågan, som jag brottades med tidigt under mitt EKIM-studium, är frågan huruvida den fysiska verkligheten är illusorisk. Det kändes som att om jag skulle tro på detta, så behövde jag ju egentligen inte bry mig om fasansfulla saker som händer, de inträffar ju inte ”på riktigt”. Risken för att hamna i hjärtlöshet och/eller likgiltighet, eller i värsta fall cynism, kändes överhängande. EKIM säger i och för sig att det är vår varseblivning av den fysiska verkligheten som är ett illusoriskt sätt att se, och som hindrar oss från att se att himmelriket är mitt ibland oss. Men EKIM är inte tydlig nog, och har som jag uppfattar det ofta missförståtts. EKIK gav mig äntligen svaret: Vi som Guds söner och döttrar, tillsammans med Gud som vi är en oupplöslig del av, skapade den fysiska verkligheten som en kärlekshandling, som ett sätt att skapa relationer, dialog, kreativ spänning, och fortsatt skapelse, fast i etthet. Den fysiska verkligheten är verklig, men är bara en aspekt, ett uttryck av Jag Är, av att Vi Är Ett. ”Det lilla misstaget” var att vi glömde bort denna ”lek”, vi glömde att skratta… EKIK berättar att när hågkomsten om detta återvänder till oss, kommer vår fysiska kropp att ”upphöjas” och åter bli det verktyg för nyskapande och upptäckt, som den ursprungligen var menad att vara.

Jag skulle vilja påstå att den teologiska tolkningen av EKIM med avseende på fysisk verklighet som helt igenom illusorisk, en tolkning jag ibland stött på, bland annat i Kenneth Wapnicks böcker, skapade en ny slags dualism, trots att EKIM förespråkar icke-dualism. För mig erbjuder EKIK en alternativ tolkning, en där allt vi upplever i vår verklighet är inkluderat, både fysiskt, mentalt och andligt, i en verklighet som är Ett, gränslös och obruten.

En annan för mig viktig fråga, en som kom upp för mig i samband med min terapeutiska verksamhet, var frågan om känslor. EKIM är en mentalt inriktad självstudiekurs och heltäckande i detta avseende, men även om EKIM utgör en grundlig genomlysning av egot och dess mekanismer, en som varit ytterst nödvändig under de gångna femtio åren, och som påverkat världen mer än jag tror vi inser, så lyser en viktig aspekt av vår mänskliga erfarenhet, känslolivet, med sin frånvaro. Yrkesmässigt har jag mött många som via olika kognitiva metoder har blivit ”experter på sina barndomar”, men som fortfarande mår lika dåligt… Jag kände inte att EKIM gav mig några riktiga svar på mina frågor hur jag skulle kunna hjälpa människor med deras jobbiga känslor, att hjälpa dem hantera den allmänt negativa inställning som finns i vår kultur gentemot känslor, och att lyfta fram det ”feminina” sättet att veta. Jag blev glad och lättad, när jag i EKIK hittade uttömmande och värdefulla svar på många av mina frågor om känslor, om intuition, om maskulint kontra feminint tänkande / kännande. Man skulle kunna säga att där EKIM är en bok för hjärnan, är EKIK en bok för hjärtat. EKIK värderar inte tankar som ”sämre” än känslor, utan erbjuder metoder för att kunna använda både tankar och känslor samtidigt. EKIK kallar detta ”brobyggande” för en väg till ”helhjärtadhet”, ett inre tillstånd där vi kopplar samman hjärna och hjärta, där vi förenar våra maskulina och våra feminina energier, ett tillstånd där vi inte bara går ”Jesu Väg”, undervisandets och handlandets väg, utan också beträder den lika viktiga ”Maria Väg”, varandets och relationens väg. Helhjärtadhet är ett tillstånd av helhet och etthet. EKIK skiljer också på egots känslor, exempelvis bitterhet, och hjärtats känslor, och påkallar behovet att lära sig skilja på dessa. EKIK kallar till och med hjärtats känslor ”vår inre instrumentpanel” i vår resa genom livet, där alla känslor rymmer viktiga budskap till oss, vare sig de känns positiva eller negativa – det finns inga ”dåliga” känslor. Denna del av EKIKs budskap har hjälpt mig mycket, både på ett personlig plan, där jag slutat döma mig själv för ”dåliga” eller ”otillåtna” känslor, och på ett yrkesmässigt plan.

Sammanfattningsvist kan jag säga att trots att jag, tillsammans med Paulina, arbetat många timmar med texten i EKIK, är det fortfarande så att jag ibland stannar till i vördnad inför den djupa vishet och också den vardagsnära praktiska kunskap EKIK uppvisar. Jag känner gång på gång hur EKIK hjälper mig att förankra min tro ännu stadigare, eftersom min andliga grund nu får stöd av ännu fler aspekter av Guds Röst. ”Röster” som inte är begränsade till EKIM och EKIK, utan som också för mig inkluderar flera andra, som ”resonerar” med mig, som Eckard Tolle, Krishnamurti, Ho’onoponopono, Dalai Lhama, och många fler.

Jesus ställer följande fråga i slutet av boken:

”När du vänder sista bladet, kommer du då att gråta vemodets tårar över att vår dialog är avslutad, över att du inte längre kommer att höra min röst? Eller kommer du att modigt möta din egen relation med mig? Kommer du att vända dig till din broder och höra min röst i honom? Kommer du att vara min röst när du vänder dig till din syster? Kommer du att bära helheten av vår relation inom dig? Kommer du att vara ett med mig, och genom att vara ett med mig aldrig känna dig ensam igen? Kommer du att låta separationens tomhet lämna dig en gång för alla?

Slutligen lite om hur det har varit att ha deltagit i det team-arbete framtagningen av EKIK utgjort. Jag och Paulina representerar mycket olika personlighetstyper, där jag väl kan ses som lite fyrkantigt ordningsam och analytisk, och Paulina nog kan beskrivas som en konstnärssjäl. Dessa olikheter hade gott kunnat föra med sig avsevärd friktion. Men, tvärtemot vad man skulle kunna tro, har vårt samarbete från början till slut präglats av lugn, dialog, humor och ett gemensamt utforskande – en text som EKIK kan inte ”bara” översättas språkligt, utan måste också ”översättas” teologiskt, filosofiskt och kulturellt. Jag tror att EKIKs budskap i sig har påverkat oss starkt, och att det präglat vår relation. EKIK påstår t.o.m. att relation är det enda riktigt verkliga. Vi har över åren träffats över nätet cirka 500 gånger, och vid varje sådan träff har vi oftast börjat med en timmes ”delande”, som handlat om olika vardagshändelser, fast där dessa ofta har lyft fram just det tema i EKIK som vi för tillfället arbetat med.

Nu har En kurs i kärlek kommit ut, och en viktig period i mitt liv avslutas. Med nyfikenhet och förväntan ser jag fram emot vad det nu är för uppgifter som kommer ”läggas fram” åt mig av Chefen… För Paulina fortsätter perioden ett tag till – hon och Håkan Björklund ska (liksom de gjorde med EKIM) ta fram EKIK som ljudbok.

Lars Gimstedt

Hur talar Gud till oss?

Hur talar Gud till oss? Vilka trosläror är ”sanna” och vilka kan anses vara ”falska”?

Diskussioner om detta väcker starka känslor, de urartar ibland till dispyter, till och med strider, där alla medel tycks vara tillåtna.

För egen del försöker jag navigera med hjälp av en hemsnickrad ”regel”:

”Verkar detta försöka påverka mig genom att väcka rädsla, misstänksamhet eller avståndstagande, är det inte för mig.”

Jag tror Gud talar till oss på många sätt, genom många kanaler. Vi kan höra Hans röst om vi lyssnar med hjärtat. Jag tror att medan min hjärna kan låta sig luras, vet mitt hjärta huruvida budskapet handlar om rädsla och misstänksamhet, eller om det handlar om kärlek och förlåtelse. Jag tror att all sann kärlek har samma källa - Guds Kärlek.

Jag tror att jag, om jag lyssnar med hjärtat, kan urskilja Guds röst i en bok, i en artikel, i ett radio- eller TV-program, i ett inlägg i sociala medier, i vad någon av mina bröder eller systrar säger.

Men, som i bilden här ovanför, är rösten från min broder eller syster ibland inte Guds utan egots. Lyssnar jag med hjärtat vet jag dock att vad jag än hör, är det antingen kärlek, eller rädslans rop på kärlek, så mitt svar kan alltid vara ett och samma - kärlek.

I slutet av En kurs i kärlek, i den tredje boken, Dialogerna, säger Jesus:

”Skapelsen är en dialog.

Skapelsen är en ständigt pågående akt av givande och mottagande som ett. Det är även dialogen.

’Lyssna, så kommer du att höra.’ Men vad lyssnar du till? Att gå in i dialogen är som att uppehålla sig i det närvarande ögonblicket och höra allt som sägs på alla sätt det sägs. Nu är det dags att verkligen börja ’höra’ min röst i varje aspekt av skapelsen och svara med din egen röst i alla dina egna skapande handlingar. Det är dags att inse att du är en skapare.”

Han avslutar boken med dessa ord:

”Vilken har varit den starkaste känsla som du har haft när du studerat den här kursen och det som hör ihop med den? Har det inte varit en känsla av att vara känd? Har inte den här kursen pekat på de frågor, den längtan, de tvivel som du fram till nu skulle ha kallat enbart dina? Har den inte talat till dig som om den känner ditt hjärtas hemligheter? Som om den var skriven just för dig? Det var den.

Du är min älskade. Vi har just haft en dialog med varandra. Ditt hjärta har talat till mig och jag har svarat. Kärleken har svarat. Hur kommer du nu att besvara kärleken?

När du vänder sista bladet, kommer du då att gråta vemodets tårar över att vår dialog är avslutad, över att du inte längre kommer att höra min röst? Eller kommer du att modigt möta din egen relation med mig? Kommer du att vända dig till din broder och höra min röst i honom? Kommer du att vara min röst när du vänder dig till din syster? Kommer du att bära helheten av vår relation inom dig? Kommer du att vara ett med mig, och genom att vara ett med mig aldrig känna dig ensam igen? Kommer du att låta separationens tomhet lämna dig en gång för alla?

Kommer du att fortsätta denna dialog med mig och med alla andra? Kommer du att bära den med dig till markplanet – till platsen för fullbordan och uppvisandet av vem du är?

Kommer du att vara den relation som återlämnar kärleken till alla som delar denna värld med dig?”

Är kärlek bara en vacker teori?

 

Är kärlek bara en vacker teori?

Författaren till ”En kurs i kärlek” hävdar motsatsen:

”Ordet kärlek är en del av det problem du har med den här kursen. Om jag skulle ta ordet kärlek och byta ut det mot en teknisk term som låter avancerad, och säga att detta är det stoff som binder samman världen till en enhet, skulle det vara lättare för dig att acceptera. Om jag skulle säga att du inte känner till den här avancerade termen och att det är därför som du har trott på din separation snarare än på din enhet med allting, vore det mycket mera troligt att du skulle nicka och säga: ’Jag var bara okunnig om det här, som alla andra.’ Om en vetenskapsman skulle tala om för dig att en positiv energi hade upptäckts som kunde bevisa din förbindelse med allting i universum, och gav den ett tjusigt namn, skulle du säga: ’Det har gjorts en ny upptäckt och jag är villig att tro att det kan vara sant, i synnerhet om andra också kommer att tro att det är sant.’ ”

Jesus fortsätter med att säga:

”Du känner dig lite lurad när du får veta att kärleken är svaret. Du känner dig lite tillrättavisad när du får veta att du inte känner kärleken. Du känner dig lite förd bakom ljuset när du tänker att kärleken kanske inte är begränsad till det som du har trott den vara. Du tänker att det är typiskt för en andlig text att tala om för dig att kärleken är svaret, som om det inte har sagts förut. Det här budskapet förkunnades för länge sedan och världen är fortfarande densamma. Hur skulle det här kunna vara det rätta svaret när det är så? Livet är alltför komplicerat för att lösningen skulle kunna vara kärlek.

Hur snabbt skulle du inte återgå till cynism och till att tro att du redan har försökt och misslyckats. För ni tror alla att ni har prövat den här idén som kallas kärlek, och alla tror ni att ni har bevis på att den inte alls är svaret. Vad är ditt bevis? Dina egna misslyckade försök att vara lycklig och bedrövelsen i den värld du ser.

…

Guds vilja för dig är att du ska vara lycklig, och detta kan du vara säker på. Att rätta din vilja efter Guds vilja är ingenting annat än att göra detta säkra tillstånd till ditt hem. Detta är ingenting annat än en önskan som går i uppfyllelse, och när det är det enda du önskar kommer den att bli uppfylld. Och när denna gåva beviljas dig får du vila och kan lägga av dig alla tunga bördor som du har burit.

Medge nu din längtan efter att få vila, en längtan som skulle kunna få dig att gråta och få dig att vilja sova i all oändlighet. Om du bara förstod vilken energi som krävs för att hålla din illusoriska värld på plats, skulle du förstå vilken vila som helt enkelt kommer av att du ger upp ditt behov av att göra det. Din längtan efter säkerhet är en del av ditt motstånd mot varje idé som tycks handla om förändring. Du anstränger dig för att behålla det lilla du tror att du vet och likväl inser du djupt inom dig att du ingenting vet med den säkerhet du söker.

All slags osäkerhet är tvivel på ditt Själv. Det är därför denna kurs syftar till att fastställa din identitet, utifrån det kommer resten att följa. Denna kurs tycks, som sådan, kräva en förändring på alla plan, och ändå räcker det med en enda förändring för att alla de andra ska följa – och utan någon som helst ansträngning från din sida. Och inte ens denna enda förändring är någon förändring över huvud taget, ty den försöker enbart avlägsna alla förändringar som du bara tror att du har gjort i Guds skapelse. Denna förändring söker endast återlämna dig till ditt Själv.”

Brist på kärlek?

Hur kan det tyckas råda brist på kärlek på Jorden, om Skapelsen bygger på kärlek, och kärlek är vad vi är?

Jag läste en intervju av en socialarbetare, som, tillfrågad om vad hon trodde var orsak till skjutandet bland unga gängkriminella, sa: ”Många av dem är barn, eller är som barn. Barn som längtar efter gemenskap. De drivs av rädsla och bitterhet, och ser inga andra möjligheter.”

Uttalandet bekräftar det jag länge anfört – ondska finns inte. Allt jag möter är antingen kärlek, eller ett rop efter kärlek. En bön som jag kan besvara, om jag lyssnar till mitt hjärtas förnuft, i stället för att lyssna på mitt eget rädda ego.

Mitt hjärta kan påminna mig om att kärlek är det enda som leder framåt, det enda som kan nå fram, även om den ibland kan behöva uttryckas som ”Tough Love”.

Mitt hjärta kan förmedla Skapelsens överflöd - Guds Kärlek - som inte känner brist eller tvivel.

Så här säger Jesus om ondska i En kurs i kärlek:

”Medan det osanna inte kan samexistera med det sanna, är det jag kallar bitterhet allt det som ni med ren viljestyrka tvingat genomborra heligheten i era hjärtan. Bitterhet och idén om hämnd går hand i hand. Detta är idén om ’öga för öga’ eller raka motsatsen till idén om att ’vända andra kinden till’. Även om detta kan tyckas likna själva idén om ondska, vars existens jag förnekat, är det inte ondska utan bitterhet. Du kanske tror att bitterhet bara är ett annat ord, en annan etikett på den ondska som du alltid har varit övertygad existerade i vissa personers hjärtan, men även om det bara är ett annat ord, är det ett som har valts för att introducera en idé som är så bedräglig att den bara kan tävla med egot i sin destruktiva potential. Bitterhet är för ditt hjärta vad egot har varit för ditt sinne. Det är den falska idé som har kommit in till den heligaste av platser, denna Kristi boning, denna bro mellan det mänskliga och det gudomliga. Den existerar inte hos en del utan hos alla, liksom egot har existerat, inte hos en del utan hos alla. Varken den eller egot har fått dig att bli icke-älskansvärd eller oigenkännlig. Men den, liksom egot, har blivit så mycket en del av din verklighet att du medvetet måste lämna den, liksom egot, bakom dig. 

Bitterhet är, såsom ordet antyder, någonting som tagits in i självet, ungefär som vad de bittra örterna i skriften illustrerade. Många riter och ritualer finns till för rening av de orena, men jag försäkrar dig att du inte är oren och att ingen kan rena ditt hjärta från bitterhet utan ditt val. … Välj nu att lämna din önskan om upprättelse, såväl som alla dina skäl till bitterhet, och även själva bitterheten, bakom dig. För inte med dig bitterheten längre till Kristi boning, så ska vi försegla dess ingångsport med kärlekens sötma på det att ingen bitterhet ska finnas mer.”

(En kurs i kärlek, A3:6.5)

Detta får mig att tänka på det skämtsamma påståendet

”Bitterhet är som att dricka gift, och hoppas att någon annan dör.” 😉

Herrens bön

Vem vill jag be till? En avlägsen Gud i himlen, eller till en närvarande Gud inom mig själv? Hur hittar jag min inre frid i en kaotisk värld?

Inspirerad av James Willis i
https://acourseoflove.org/a_new_lords_prayer/ , är detta min personliga version av Herrens bön: 

Fader vår, min vän och vägledare för evigt,
Ditt namn är Kärlek.

Hjälp mig se Ditt Ljus i min broder och syster.
Ditt Kungarike är inom oss och Din Skapelse pågår nu.

Flödet av Kärlekens Skapande ger mig allt jag behöver.

Hjälp mig förlåta mig själv, så att jag vet vem jag i sanning är.
Då frestas jag inte att döma ondskan,
utan hör blott ropet efter kärlek - en bön jag kan besvara.

Kungariket är vårt, vi är makten och härligheten.
I detta evighetens nu, är jag ett med Dig, Fader.

Amen.

Bibel 2000:

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.

Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.

Amen.

En kurs i mirakler, T16:VII.12:

Förlåt oss våra illusioner, Fader, och hjälp oss att acceptera vår sanna relation med Dig, i vilken det inte finns några illusioner och där ingen någonsin kan komma in.

Vår helighet är Din. Vad kan det finnas i oss som behöver förlåtelse när Din är fullkomlig? Glömskans sömn är endast ovilligheten att minnas Din förlåtelse och Din Kärlek.

Låt oss inte inledas i frestelse, för det är inte Din Vilja att Guds Son skall frestas.

Och låt oss endast ta emot det Du har givit, och endast acceptera detta i de sinnen Du har skapat och som Du älskar.

Amen.

”Att be är ingenting annat än att återkalla och erinra sig ett gudomligt minne, och ett gudomligt minne kan inte annat än framkalla ett gudomligt resultat. Med andra ord, bönen återkallar sanningen och låter sanningen vara som den är. Bönen åstadkommer detta därför att det är den akt genom vilken du medvetet väljer förening. Valet av förening förflyttar dig in i det verkliga tillståndet av ’allt’, från det overkliga tillståndet i mellanrummet. Endast inifrån ett tillstånd som är verkligt kan någonting i sanning ske. ”

(En kurs i kärlek, A1:6.2)

Syndafallet

 

Blev vi verkligen utkastade från Edens lustgård, Himmelriket, för att vi föll för frestelsen och begick synd?

Syndafallet som begrepp har präglat kristna i alla tider, på djupet – uttrycket ”jag fattig syndig människa” definierar oss som ovärdiga. Vi kan bara hoppas på Guds nåd, att Han förlåter oss vår ”synd” så att vi kan försonas och undgå Hans vrede…

Eller, kan det vara så att vi, som Guds Söner och Döttrar, Ett med Honom, i samråd, i kärlek, och av skaparlust och upptäckarglädje, åt av Kunskapens Träd? Kanske vi / Gud gjorde detta för att uppleva Ettheten på ett nytt sätt, via mångfalden och via relationen till fler än en?

Kunskapen vi fick var bland annat att etthet och differentiering kan existera samtidigt – jag kan vara ett med min broder eller syster, samtidigt som vi är unika varelser med unika personligheter.

Men, i vår upptagenhet av vårt unika jag glömde vi ettheten, och missförstod differentiering som att den betydde separation – vi trodde att vi var separata, från varandra och från Gud. Denna upplevda separation från Gud ledde till en ny känsla – rädsla – och till den felaktiga tanken att vi ”syndat” mot Gud. Denna tanke i sin tur ledde till tanken om Guds straff för denna ”synd”, och i ångest över detta förmodade straff flydde vi från Eden.

En ”saga” om syndafallet finns på min hemsida, i kursen ”Ett psykosyntesperspektiv på En kurs i mirakler” - https://psykosyntesforum.se/Svensk/PsF_0891_EKIM/PsF_0891_EKIM_2.html .

” Medvetandet började som alla känslor och alla tankar, vilka alla var av kärlek eftersom kärlek är allting. Alla känslor och alla tankar av kärlek utsträcktes in i skapelsens paradis. Detta var Edens lustgård, Självet, allt av allt. Oönskade känslor som du försökte utestänga ur Edens lustgård utestängdes inte från medvetandet, utan från din medvetenhet. Detta skapade det separata och oälskade i din varseblivning, och din varseblivning skapade en overklig verklighet av det separata och oälskade, ofta hänvisat till som helvetet eller helvetet på jorden. Kärlek och rädsla existerade samtidigt i likhet med paradis och helvete. Detta blev din värld, som långsamt växte från en värld som huvudsakligen utgjordes av paradis och kärlek, till en värld som huvudsakligen utgjordes av helvete och rädsla, för ju mer som utestängdes från paradiset, desto mer varseblevs som helvetiskt och fruktansvärt. Mindre kärlek utsträcktes. Mera rädsla projicerades.”

(En kurs i kärlek, Dag 16.15)

Profetior

 

Finns profetior? Eller påverkar de oss bara undermedvetet, så att de skapar självuppfyllande övertygelser?

Detta kan vara en viktig fråga i valet mellan att profetera om världens undergång eller att sia om en positiv utveckling för mänskligheten.

Så här säger Jesus om profetior:

”Det har gjorts många förutsägelser om framtiden och många av dem har kallats profetior. Men framtiden återstår fortfarande att skapa.

Framtiden beror på dig som är villig att lämna det ständiga lärandet bakom dig och som är villig att acceptera din nya roll som skapare av det nya – skapare av framtiden.

Kan jag lära dig att göra detta? Min kära broder eller syster i Kristus, på samma sätt som du villigt avgick som din egen lärare, avgår jag nu villigt som din lärare. I enheten finns det inget behov av lärare eller elever. Det enda behov som finns är ett vidmakthållet Kristus-medvetande i vilket vi existerar tillsammans som skapare i enhet och relation.”

 

(En kurs i kärlek, A4:11.1-3)

Skapelse

 

Skapade Gud världen vid tidens början?

Eller kommer denna föreställning ur en gammal dualistisk syn på Gud och människan? Med en monistisk utgångspunkt är vi ett med Gud och äger samma skaparkraft, och skapelsen är då något som pågår hela tiden. Vårt val är ”vem i oss” som skapar – vårt ego eller Kristus i oss. Detta val bestämmer vilken värld vi varseblir.

”Den värld du varseblir är din återupprepning av skapelsen, påbörjad varje morgon och avslutad varje kväll. Varje dag hålls din skapelse ihop av det tankesystem som gav upphov till den. Att observera detta är att se dess verklighet. Att se denna verklighet är att se den bild av Gud som du har skapat till Guds like. Denna bild grundar sig på ditt minne av sanningen om Guds skapelse och din önskan att skapa som din fader skapar. Den är det bästa som du i din glömska kunde åstadkomma; men ändå berättar den mycket för dig.

Allting hålls samman av det tankesystem som gav upphov till det. Det finns blott två tankesystem: Guds tankesystem och egots, eller det separerade självets tankesystem. Det separerade självets tankesystem ser allting i separata delar. Guds tankesystem ser allting som en enhet. Guds tankesystem innebär ständig skapelse, återfödelse och förnyelse. Egots tankesystem innebär ständig förstörelse och upplösning, förruttnelse och död. Och så lika varandra de ändå är!

Så likt att minnas det är, att tänka någonting som blir ihågkommet i minsta detalj och ändå inte ha någon aning om vad minnet handlar om! Allt minne är förvrängt och förvridet på grund av vad du vill att det ska vara. Var och en kan tänka på åtminstone en sedan länge ihågkommen incident som, när den överlämnades till sanningens ljus, avslöjade en lögn av ofantliga proportioner. Detta är minnen av dem du älskat och som du var säker på försökte skada dig, när de i sanning bara försökte hjälpa dig. Minnen av situationer som du menade var avsedda att hämma dig och bryta ned dig, när de i sanning var avsedda att lära dig vad du behövde lära dig för att det skulle leda dig till en framgång som du nu gläder dig åt.

Sålunda är ditt minne av Guds skapelse ett minne du håller kvar i minsta detalj och likväl döljer detaljerna sanningen så väl att all sanning blir till illusion. ”

(En kurs i kärlek, K:8.24-27)

Budord

Vad påverkar dig egentligen mer, över tid - budord eller råd?

Den kristendom som beskrivs i Gamla Testamentet är en budords-religion. Nya Testamentet, dock, som kommit till med Jesu levnadsexempel som grund, beskriver något nytt - Jesus står för den villkorslösa och icke-dömande kärleken, och han säger i princip ”Du är fri att göra vad du vill, men mycket av det du gör skadar dig själv och andra. Följ mitt exempel och du kommer att se himmelriket.”

”Endast Gud kan skänka fri vilja. När du ger din makt till sådana ting som din kropp och till sådana idéer som tid, blir din imitation av den gåva som fri vilja utgör, så bedrägligt placerad i illusionen, att du inte kan se denna galenskap för vad den i sanning är. Din kropp har ingen användning för din makt, och tiden gjordes inte för att leda till lycka.

Den fria vilja som Gud gav dig är det som har låtit dig göra vad du vill av dig själv och din värld. Nu ser du på denna värld med skuld och ser den som ett bevis på din ondskefulla natur. Den förstärker din övertygelse om att du har förändrats alltför mycket jämfört med vad du var, för att någonsin bli värd ditt sanna arv igen. Du fruktar att du skulle slösa bort även detta och låta det gå om intet. Det enda som kanske skulle kunna lyckas bevisa din ställning som kunglig arvtagare, skulle vara om du skulle kunna fixa till dig själv och världen, återställa den till ett tidigare tillstånd som du inbillar dig att du känner till. I detta scenario är Gud snarare lik din bankman än din fader. Du vill bevisa för Gud att du kan ’lyckas och nå framgång’, hellre än att be honom om hans hjälp. 

Så länge du inte vill bli förlåten, kommer du inte att känna förlåtelsens varsamma hand som rör vid dig och din värld. Även om det i sanning inte finns något behov av denna förlåtelse, eftersom det inte ligger någon sanning i denna stora förändring som du tror att du har genomgått, är din önskan att bli förlåten ett första steg bort från din övertygelse om att du kan fixa till saker själv, och genom att göra så förtjäna att få komma tillbaka till din faders hem. Att vara villig att bli förlåten är förebud om soningen, det tillstånd i vilket du låter dina misstag bli rättade åt dig. Dessa misstag är inte de synder du anklagar dig själv för, utan endast dina felaktiga varseblivningar. Rättelse, eller soning, återför dig till ditt naturliga tillstånd där sant seende råder och misstag och synd försvinner.”

(En kurs i kärlek, K:9.33-35)

Speciell kärlek

 

Vad är sann kärlek?

Vi använder oftast ordet kärlek för de ”avtal” vi sluter, medvetet eller undermedvetet, med dem vi ”älskar”. De är värda vår kärlek så länge som de följer avtalet. Vi tror oss vara värda andras kärlek så länge som vi möter ”avtalsvillkoren”.  Detta är egots ”kärlek”. Egot betraktar villkorslös kärlek som naiv, till och med farlig – vad skulle kunna hända om dårskap som detta tilläts råda? Egot kan inte förstå, och kommer aldrig kunna förstå, att Guds Kärlek är den oövervinnliga kraft som är det enda som kan rädda oss ur det kaos vi har försatt oss i, politiskt, klimatmässigt, socialt, ekonomiskt.

 

”Du är inte ombedd att tro på det otroliga, eller bortse från allt som förnuftet skulle säga dig. Endast det motsatta är sant. Du är ombedd att i stället ge upp kaos lagar till förmån för förnuftets lagar. Illusionens lagar till förmån för sanningens lagar.

Tro inte att förnuftet motsätter sig kärleken ty kärleken är den grundval på vilken förnuftet vilar. Grundvalen till din vansinniga värld är rädsla. Grundvalen till himmelriket, ditt sanna hem, är kärlek. Samma värld som vilar på dessa olika grundvalar kan inte annat än se helt olika ut.

Dina idéer om kärlek passar emellertid lika väl och bra ihop med ditt mål separationen som vad din idé om himmelriket gör. Ty vad du begär av kärleken är att den skiljer ut dig och gör dig speciell. Långt mer krävs av dem du älskar än av någon av dina andra bröder och systrar. Detta 'mer' som krävs är bara till för att bekräfta din idé om din egen speciellhet. Du letar efter ständiga bevis på att den här personen som du älskar besvarar din kärlek, och om du inte får den uppmärksamheten känner du att du har orsak att beklaga dig över sår som inte kan läka och skadestånd som inte kan betalas. Du håller alltså den du älskar mest av allt i största slaveri, och kallar detta slaveri en relation.”

(En kurs i kärlek, K14.8)

Kärlek är svårsålt

 

Inget enskilt ord har missförståtts, missbrukats, förvanskats och töntstämplats så mycket som ordet Kärlek. Inte konstigt att böcker som En kurs i mirakler och En kurs i kärlek kan kännas "svårsålda" - nästan ingen "köper" att kärlek egentligen är det enda som kan rädda oss. 

Jesus tar upp detta i En kurs i kärlek:

"Ordet kärlek är en del av det problem du har med den här kursen. Om jag skulle ta ordet kärlek och byta ut det mot en teknisk term som låter avancerad, och säga att detta är det stoff som binder samman världen till en enhet, skulle det vara lättare för dig att acceptera. Om jag skulle säga att du inte känner till den här avancerade termen och att det är därför som du har trott på din separation snarare än på din enhet med allting, vore det mycket mera troligt att du skulle nicka och säga: 'Jag var bara okunnig om det här, som alla andra.' Om en vetenskapsman skulle tala om för dig att en positiv energi hade upptäckts som kunde bevisa din förbindelse med allting i universum, och gav den ett tjusigt namn, skulle du säga: 'Det har gjorts en ny upptäckt och jag är villig att tro att det kan vara sant, i synnerhet om andra också kommer att tro att det är sant.' "

https://enkursikarlek.org