Är kärlek bara en vacker teori?

 

Är kärlek bara en vacker teori?

Författaren till ”En kurs i kärlek” hävdar motsatsen:

”Ordet kärlek är en del av det problem du har med den här kursen. Om jag skulle ta ordet kärlek och byta ut det mot en teknisk term som låter avancerad, och säga att detta är det stoff som binder samman världen till en enhet, skulle det vara lättare för dig att acceptera. Om jag skulle säga att du inte känner till den här avancerade termen och att det är därför som du har trott på din separation snarare än på din enhet med allting, vore det mycket mera troligt att du skulle nicka och säga: ’Jag var bara okunnig om det här, som alla andra.’ Om en vetenskapsman skulle tala om för dig att en positiv energi hade upptäckts som kunde bevisa din förbindelse med allting i universum, och gav den ett tjusigt namn, skulle du säga: ’Det har gjorts en ny upptäckt och jag är villig att tro att det kan vara sant, i synnerhet om andra också kommer att tro att det är sant.’ ”

Jesus fortsätter med att säga:

”Du känner dig lite lurad när du får veta att kärleken är svaret. Du känner dig lite tillrättavisad när du får veta att du inte känner kärleken. Du känner dig lite förd bakom ljuset när du tänker att kärleken kanske inte är begränsad till det som du har trott den vara. Du tänker att det är typiskt för en andlig text att tala om för dig att kärleken är svaret, som om det inte har sagts förut. Det här budskapet förkunnades för länge sedan och världen är fortfarande densamma. Hur skulle det här kunna vara det rätta svaret när det är så? Livet är alltför komplicerat för att lösningen skulle kunna vara kärlek.

Hur snabbt skulle du inte återgå till cynism och till att tro att du redan har försökt och misslyckats. För ni tror alla att ni har prövat den här idén som kallas kärlek, och alla tror ni att ni har bevis på att den inte alls är svaret. Vad är ditt bevis? Dina egna misslyckade försök att vara lycklig och bedrövelsen i den värld du ser.

…

Guds vilja för dig är att du ska vara lycklig, och detta kan du vara säker på. Att rätta din vilja efter Guds vilja är ingenting annat än att göra detta säkra tillstånd till ditt hem. Detta är ingenting annat än en önskan som går i uppfyllelse, och när det är det enda du önskar kommer den att bli uppfylld. Och när denna gåva beviljas dig får du vila och kan lägga av dig alla tunga bördor som du har burit.

Medge nu din längtan efter att få vila, en längtan som skulle kunna få dig att gråta och få dig att vilja sova i all oändlighet. Om du bara förstod vilken energi som krävs för att hålla din illusoriska värld på plats, skulle du förstå vilken vila som helt enkelt kommer av att du ger upp ditt behov av att göra det. Din längtan efter säkerhet är en del av ditt motstånd mot varje idé som tycks handla om förändring. Du anstränger dig för att behålla det lilla du tror att du vet och likväl inser du djupt inom dig att du ingenting vet med den säkerhet du söker.

All slags osäkerhet är tvivel på ditt Själv. Det är därför denna kurs syftar till att fastställa din identitet, utifrån det kommer resten att följa. Denna kurs tycks, som sådan, kräva en förändring på alla plan, och ändå räcker det med en enda förändring för att alla de andra ska följa – och utan någon som helst ansträngning från din sida. Och inte ens denna enda förändring är någon förändring över huvud taget, ty den försöker enbart avlägsna alla förändringar som du bara tror att du har gjort i Guds skapelse. Denna förändring söker endast återlämna dig till ditt Själv.”

Brist på kärlek?

Hur kan det tyckas råda brist på kärlek på Jorden, om Skapelsen bygger på kärlek, och kärlek är vad vi är?

Jag läste en intervju av en socialarbetare, som, tillfrågad om vad hon trodde var orsak till skjutandet bland unga gängkriminella, sa: ”Många av dem är barn, eller är som barn. Barn som längtar efter gemenskap. De drivs av rädsla och bitterhet, och ser inga andra möjligheter.”

Uttalandet bekräftar det jag länge anfört – ondska finns inte. Allt jag möter är antingen kärlek, eller ett rop efter kärlek. En bön som jag kan besvara, om jag lyssnar till mitt hjärtas förnuft, i stället för att lyssna på mitt eget rädda ego.

Mitt hjärta kan påminna mig om att kärlek är det enda som leder framåt, det enda som kan nå fram, även om den ibland kan behöva uttryckas som ”Tough Love”.

Mitt hjärta kan förmedla Skapelsens överflöd - Guds Kärlek - som inte känner brist eller tvivel.

Så här säger Jesus om ondska i En kurs i kärlek:

”Medan det osanna inte kan samexistera med det sanna, är det jag kallar bitterhet allt det som ni med ren viljestyrka tvingat genomborra heligheten i era hjärtan. Bitterhet och idén om hämnd går hand i hand. Detta är idén om ’öga för öga’ eller raka motsatsen till idén om att ’vända andra kinden till’. Även om detta kan tyckas likna själva idén om ondska, vars existens jag förnekat, är det inte ondska utan bitterhet. Du kanske tror att bitterhet bara är ett annat ord, en annan etikett på den ondska som du alltid har varit övertygad existerade i vissa personers hjärtan, men även om det bara är ett annat ord, är det ett som har valts för att introducera en idé som är så bedräglig att den bara kan tävla med egot i sin destruktiva potential. Bitterhet är för ditt hjärta vad egot har varit för ditt sinne. Det är den falska idé som har kommit in till den heligaste av platser, denna Kristi boning, denna bro mellan det mänskliga och det gudomliga. Den existerar inte hos en del utan hos alla, liksom egot har existerat, inte hos en del utan hos alla. Varken den eller egot har fått dig att bli icke-älskansvärd eller oigenkännlig. Men den, liksom egot, har blivit så mycket en del av din verklighet att du medvetet måste lämna den, liksom egot, bakom dig. 

Bitterhet är, såsom ordet antyder, någonting som tagits in i självet, ungefär som vad de bittra örterna i skriften illustrerade. Många riter och ritualer finns till för rening av de orena, men jag försäkrar dig att du inte är oren och att ingen kan rena ditt hjärta från bitterhet utan ditt val. … Välj nu att lämna din önskan om upprättelse, såväl som alla dina skäl till bitterhet, och även själva bitterheten, bakom dig. För inte med dig bitterheten längre till Kristi boning, så ska vi försegla dess ingångsport med kärlekens sötma på det att ingen bitterhet ska finnas mer.”

(En kurs i kärlek, A3:6.5)

Detta får mig att tänka på det skämtsamma påståendet

”Bitterhet är som att dricka gift, och hoppas att någon annan dör.” 😉

Herrens bön

Vem vill jag be till? En avlägsen Gud i himlen, eller till en närvarande Gud inom mig själv? Hur hittar jag min inre frid i en kaotisk värld?

Inspirerad av James Willis i
https://acourseoflove.org/a_new_lords_prayer/ , är detta min personliga version av Herrens bön: 

Fader vår, min vän och vägledare för evigt,
Ditt namn är Kärlek.

Hjälp mig se Ditt Ljus i min broder och syster.
Ditt Kungarike är inom oss och Din Skapelse pågår nu.

Flödet av Kärlekens Skapande ger mig allt jag behöver.

Hjälp mig förlåta mig själv, så att jag vet vem jag i sanning är.
Då frestas jag inte att döma ondskan,
utan hör blott ropet efter kärlek - en bön jag kan besvara.

Kungariket är vårt, vi är makten och härligheten.
I detta evighetens nu, är jag ett med Dig, Fader.

Amen.

Bibel 2000:

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.

Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.

Amen.

En kurs i mirakler, T16:VII.12:

Förlåt oss våra illusioner, Fader, och hjälp oss att acceptera vår sanna relation med Dig, i vilken det inte finns några illusioner och där ingen någonsin kan komma in.

Vår helighet är Din. Vad kan det finnas i oss som behöver förlåtelse när Din är fullkomlig? Glömskans sömn är endast ovilligheten att minnas Din förlåtelse och Din Kärlek.

Låt oss inte inledas i frestelse, för det är inte Din Vilja att Guds Son skall frestas.

Och låt oss endast ta emot det Du har givit, och endast acceptera detta i de sinnen Du har skapat och som Du älskar.

Amen.

”Att be är ingenting annat än att återkalla och erinra sig ett gudomligt minne, och ett gudomligt minne kan inte annat än framkalla ett gudomligt resultat. Med andra ord, bönen återkallar sanningen och låter sanningen vara som den är. Bönen åstadkommer detta därför att det är den akt genom vilken du medvetet väljer förening. Valet av förening förflyttar dig in i det verkliga tillståndet av ’allt’, från det overkliga tillståndet i mellanrummet. Endast inifrån ett tillstånd som är verkligt kan någonting i sanning ske. ”

(En kurs i kärlek, A1:6.2)

Syndafallet

 

Blev vi verkligen utkastade från Edens lustgård, Himmelriket, för att vi föll för frestelsen och begick synd?

Syndafallet som begrepp har präglat kristna i alla tider, på djupet – uttrycket ”jag fattig syndig människa” definierar oss som ovärdiga. Vi kan bara hoppas på Guds nåd, att Han förlåter oss vår ”synd” så att vi kan försonas och undgå Hans vrede…

Eller, kan det vara så att vi, som Guds Söner och Döttrar, Ett med Honom, i samråd, i kärlek, och av skaparlust och upptäckarglädje, åt av Kunskapens Träd? Kanske vi / Gud gjorde detta för att uppleva Ettheten på ett nytt sätt, via mångfalden och via relationen till fler än en?

Kunskapen vi fick var bland annat att etthet och differentiering kan existera samtidigt – jag kan vara ett med min broder eller syster, samtidigt som vi är unika varelser med unika personligheter.

Men, i vår upptagenhet av vårt unika jag glömde vi ettheten, och missförstod differentiering som att den betydde separation – vi trodde att vi var separata, från varandra och från Gud. Denna upplevda separation från Gud ledde till en ny känsla – rädsla – och till den felaktiga tanken att vi ”syndat” mot Gud. Denna tanke i sin tur ledde till tanken om Guds straff för denna ”synd”, och i ångest över detta förmodade straff flydde vi från Eden.

En ”saga” om syndafallet finns på min hemsida, i kursen ”Ett psykosyntesperspektiv på En kurs i mirakler” - https://psykosyntesforum.se/Svensk/PsF_0891_EKIM/PsF_0891_EKIM_2.html .

” Medvetandet började som alla känslor och alla tankar, vilka alla var av kärlek eftersom kärlek är allting. Alla känslor och alla tankar av kärlek utsträcktes in i skapelsens paradis. Detta var Edens lustgård, Självet, allt av allt. Oönskade känslor som du försökte utestänga ur Edens lustgård utestängdes inte från medvetandet, utan från din medvetenhet. Detta skapade det separata och oälskade i din varseblivning, och din varseblivning skapade en overklig verklighet av det separata och oälskade, ofta hänvisat till som helvetet eller helvetet på jorden. Kärlek och rädsla existerade samtidigt i likhet med paradis och helvete. Detta blev din värld, som långsamt växte från en värld som huvudsakligen utgjordes av paradis och kärlek, till en värld som huvudsakligen utgjordes av helvete och rädsla, för ju mer som utestängdes från paradiset, desto mer varseblevs som helvetiskt och fruktansvärt. Mindre kärlek utsträcktes. Mera rädsla projicerades.”

(En kurs i kärlek, Dag 16.15)